De uppgifter om demokratins tillstånd i vårt land, som publiceras i dagens tidning, är starkt alarmerande men tyvärr inte förvånande. Det man sår får man skörda, och det har under de senaste decennierna såtts så mycket intolerans och fördömanden från samhällets ledande positioner att det vore märkligt om inte respekt, tolerans och medmänsklighet på basplanet skulle skadas.
Den attityd som speglas i en utredning från SOM-institutet, en samhällsvetenskaplig forskningsorganisation vid Göteborgs universitet, visar att direkt totalitära attityder fått stark spridning i befolkningen. Det handlar inte om att ytterkantsideologier fått fäste i folkdjupet utan om att allt fler vill begränsa eller förbjuda uppfattningar som för inte så länge sedan varit allmänt förhärskande.
Att vara kritisk till nuvarande abortlag anser nästan varannan svensk motivera förbud att kandidera till riksdagen. Detsamma gäller den som är kritisk till massvaccinering eller som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Det indikerar att den makthavare som vill begränsa de demokratiska rättigheterna för stora medborgargrupper inte kommer att drabbas av några större protester.
Denna attityd har inte vuxit fram på samhällets basplan. Den har målmedvetet iscensatts och spridits från samhällets topp, via politiker, opinionsbildare, lobbyorganisationer och inte minst media, där dessa krafter och värderingar haft starkt stöd. De nya nya plattformarna på internet som förvisso på många sätt främjat den fria opinionsbildningen, har också systematiskt använts för att svärta ner, skrämma och krossa dem som försöker hävda en annan uppfattning.
En lagstiftning har successivt satts på plats som kan användas mot dem som inte vill foga sig i påbjudna uppfattningar, framför allt den så kallade hetslagstiftningen som efter hand kommit att användas inte bara vid uppenbara hot, utan även mot kritiska uppfattningar i allmänheten. Systematiska genomgångar av till exempel facebook har lett till en lång rad åtal och domar mot personer som aningslöst delat inlägg som de inte själva skrivit.
I en förlängning av hetslagstiftningen har det blivit vedertaget att klistra olika nedsättande etiketter på människor vars uppfattningar man inte delar. Rasist, homofob, högerkristen, högerextremist är omdömen som utan att möta protester kan klistras på dem som för fram fullt rimliga synpunkter. Ja, det har gått så långt att etablerade medier, som statliga radio-tv kan kalla samtliga oppositionspartier för högeralliansen eller till och med för blåbruna, det vill säga klassa en stor del av riksdagen och väljarna som nazister.
En annan utvecklingstrend är ständiga avståndstaganden och fördömanden, ja kanske rentav uteslutning ur olika sammanhang. Det handlar inte bara om att själv ta avstånd utan också om att kräva att andra ska göra det. Den inom KD som vågar stå fast vid partiets ursprungliga ståndpunkt i abortfrågan kan räkna med ett fördömande från partiledningen. Partiets tidigare vice ordförande Lars Adaktusson drabbades av brutala avståndstaganden trots att han inte på minsta sätt agerat kontroversiellt i abortfrågan. Det räckte med att ett antal socialdemokrater påstod detta för att KD:s partiledning skulle ta det avstånd som krävdes.
I riksdagen fanns tidigare ett antal frispråkiga och oppositionella politiker, besvärliga men respekterade inom sina partier, ofta uppskattade av väljarna. Successivt har ledamöternas frihet inskränkts, i dag går alla snällt i ledband. Den siste oppositionelle var väl Hanif Bali (m), numera utstött av sitt parti.
Medborgarna vet förstås att det är farligt att uttrycka en åsikt. I dag är nätet en viktig kontrollkälla vid anställning. Den som uttryckt en i etablissemangets ögon olämplig uppfattning minskar sina chanser. Även facket agerar vakthållare; personer med olämpliga engagemang städas bort eller ifrågasätts på arbetsplatser.
Ska demokratin kunna värnas är det eliten och dess plattformar som måste ändra attityd. Det kommer inte att ske. Därför är demokratin och yttrandefriheten i grunden hotad.