Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

I Rumänien finns det i dag cirka 300 000 barn vars ena eller båda föräldrar har lämnat hemmet för att tigga i en annan del av Europa. Något som i sin tur leder till betydande sociala problem såsom utebliven skolgång, dålig disciplin, drogmissbruk och förakt för föräldrarnas auktoritet, skriver Olof Edsinger. Foto: Björn Lindgren/TT

Tiggeri – en fråga om mänskliga rättigheter?

Ledare · Publicerad 00:00, 21 feb 2019

Frågan om tiggeriförbudets vara eller icke vara har på nytt hamnat i debattens centrum. I december slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att det omtalade förbudet i Vellinge – som särskilt avser ”kommersiella områden” på fem olika platser inom kommunen – var förenligt med ordningslagen. Därmed upphävdes också de lägre instansernas domslut, som gick i en annan riktning.

En av de mest profilerade kritikerna av förvaltningsdomstolens utslag är svenska Amnesty. I  flera pressmeddelanden har man hävdat att tiggeriförbud är detsamma som att kriminalisera fattigdom. Man menar även att förbudet är diskriminerande, eftersom det i så hög grad drabbar romer. Och inte minst viktigt: Man talar om ett tiggeriförbud som en kränkning av de mänskliga rättigheterna – att det alltså är en mänsklig rättighet att tigga på allmän plats.

Det är ingen tvekan om att det finns skäl både för och emot ett tiggeriförbud, och inte minst från kristet håll är det många som hävdar att ett förbud skulle vara fel väg att gå. Samtidigt finns det något problematiskt i Amnestys sätt att argumentera. 

För det första handlar inte ett förbud mot tiggeri utanför våra matbutiker om att ”förbjuda fattigdom”. Snarare handlar det om att  majoriteten av alla svenskar tycker att det är obehagligt att varje gång de handlar behöva ställas öga mot öga med personer som ber dem om pengar. Och dessutom: För många av oss leder detta till en avtrubbning snarare än till ett fördjupat engagemang; i praktiken är det ju ytterst få som ger något till dem som sitter och tigger.

För det andra blir det märkligt att säga att restriktioner kring offentligt tiggande skulle diskriminera romer, eftersom man då säger att det är en integrerad del av romsk kultur att tigga. Antingen är det fattigdomen som är problemet – vilket alltså är Amnestys första argument – eller så är det kulturen som uppmuntrar till detta. I det senare fallet är det inte diskriminering, utan ett sakligt konstaterande, som man då också får förhålla sig till och arbeta med.

För det tredje, vilket är den viktigaste invändningen mot Amnestys argument, är det problematiskt att tala om tiggeriet som en mänsklig rättighet. På ett grundläggande plan är det förstås sant att en nödställd måste få be sina medmänniskor om hjälp. Ett generellt förbud vore därmed just att försöka ”förbjuda fattigdom”. Men det finns också något farligt i att för snabbt definiera en komplicerad fråga som en ”mänsklig rättighet”. I praktiken är det nämligen detsamma som att lägga locket på i debatten. Ingen människa kan ju med hedern i behålla argumentera mot en mänsklig rättighet!

Ett exempel vi här kan påminna oss om är hbtq-rörelsens sätt att presentera frågorna om rätten för samkönade par att gifta sig och adoptera barn. Även detta är ju komplicerade frågor, med tunga argument både för och emot. Men genom att driva dem som vore de mänskliga rättigheter har det blivit extremt svårt att få respekt för en hållning som vill värna äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, eller som vill att barn så långt det är möjligt ska få bli uppfostrade av en mamma och en pappa.

Som vi skrev  på ledarplats i lördags är det därför viktigt att kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. För även om det finns goda skäl mot ett generellt tiggeriförbud, finns det en hel del saker att ta hänsyn till även i andra vågskålen. För att ta ett enda exempel: I Rumänien finns det i dag cirka 300 000 barn vars ena eller båda föräldrar har lämnat hemmet för att tigga i en annan del av Europa. Något som i sin tur leder till betydande sociala problem såsom utebliven skolgång, dålig disciplin, drogmissbruk och förakt för föräldrarnas auktoritet.

Sammantaget kvarstår alltså det faktum att de grundläggande problemen kopplade till tiggeriet behöver lösas på plats i Rumänien och Bulgarien. Oavsett om vi själva ger något i koppen eller inte, bör vi därför överväga hur vi kan stödja de många hjälporganisationer som finns på plats för att bidra till en långsiktig lösning på situationen. 

Men det finns också något farligt i att för snabbt definiera en komplicerad fråga till en ”mänsklig rättighet”. I praktiken är det nämligen detsamma som att lägga locket på i debatten.