Slutdebatten i tv är nu över, och partiledarna hastar runt på en sista resa genom landet för att om möjligt övertyga ytterligare någon väljare. Därefter inträder valdagens ro före valvakans sortering i vinnare och förlorare. Någon nödgas kanske lämna partiledarposten redan under valkvällen. Och flera överväger säkert sin framtid under valdagens stillhet.
Detta flängande från stad till stad, från en tv-studio till en annan, alltid med högsta koncentration, aldrig får man säga fel eller låta tröttheten eller den politiska frustrationen rinna över – är det verkligen värt mödan?
Svenska val har det senaste seklet oftast bestått i att de borgerliga partierna gjort allt för att vinna makten, men så har det slutat med att Socialdemokraterna fortsätter vid makten som vanligt.
Den här gången borde det rimligen vara omöjligt för S-regeringen att sitta kvar ännu en gång. Under mandatperioden har de förlorat budgetomröstningar och blivit av med statsministerposten inte mindre än tre gånger. Väljarna borde normalt skrämmas bort av kriminaliteten, skolans kaos och dåliga resultat, den ytterst svajiga ekonomin, helomvändningen i säkerhetspolitiken trots löften om fortsatt alliansfrihet, samt alla andra samhällsproblem.
Men två faktorer talar för att regeringen ändå skulle kunna ha en chans att klamra sig kvar.
Den ena faktorn stavas Stefan Löfven. Det vill säga: hans beslut att avgå för ett år sedan. När Magdalena Andersson ersatte sin djupt impopuläre företrädare har det räckt långt att bara inte heta Löfven.
Den andra faktorn är förstås kriget i öst. Det har lett till stort lidande i Ukraina, med svallvågor även hit till Sverige. Men i krig och kris lägger sig väljarna ofta till tjänstgörande kapten på skutan, och Magdalena Andersson får därmed en stark roll, även här utan att egentligen behöva göra något alls.
Veckans tv-duell mot Ulf Kristersson illustrerade just regeringens frånvaro av idéer. I flera frågor framstod Kristersson som den initiativrike, medan statsminister Andersson främst ägnade sin tid åt att hålla med sin motståndare och publiken, och så lugnt som möjligt försöka upprätthålla imagen som landsmoder.
För kristna väljare har årets val beskrivits som ett dilemma mellan pragmatism och idealism. Situationen är inte olik valet 1976, när Moderaterna, Centern och Folkpartiet annonserade i rikspressen för att förmå de kristna att inte slänga bort sin röst på kristdemokraterna (KDS), utan välja något av de tre borgerliga partierna för att äntligen kunna rycka makten från Socialdemokraterna.
Strategin lyckades: KDS gjorde ett dåligt val, men det blev en borgerlig regering. Den här gången irriterar sig många på hur Ebba Busch talat med kluven tunga: När hon intervjuas av kristna vill hon värna det kristna arvet och talar om aborter som det etiska dilemma det är. På den sekulära arenan drar hon däremot iväg i olika liberala utspel, långtifrån kristna värden.
Vissa kristna väljare har därför tröttnat och planerar att missnöjesrösta på Kristna värdepartiet. Andra ser det i stället som viktigast att rösta strategiskt för att byta ut den starkt religionsfientliga S-regeringen. Hur var och en agerar i slutänden måste vara upp till varje väljares samvete. I morgon kan den socialdemokratiska epoken vara över – eller också har deras strategi lyckats, så att de med Centern infångade i ett fast grepp i den röda famnen kan behålla makten ännu en gång.
Efter att alla kommentatorer sagt sitt under valkvällen kommer solen på måndag morgon återigen att gå upp över Sverige. Antingen får den en blåaktig ton, eller så fortsätter den röda färgen i minst fyra år till.