Förra veckans reportage i Uppdrag Granskning om Tjärna Ängar, det segregerade och kriminellt präglade riskområdet i Borlänge, satte fingret på en verklighet som övriga samhället inte vill se. Ja, en situation som vi faktiskt inte kan se. 

Sverige har tidigare haft världens mest tillförlitliga nationella befolkningsstatistik, med kyrkobokföring och ett statligt tabellverk sedan 1749. Men trots all vår informationsteknologi, våra höga skatter och väldiga statsapparat, har vi i dag mycket sämre koll än förr.

Hur många bor egentligen på Tjärna Ängar, frågade reportrarna. Ingen visste. 3 500, som i folkbokföringen? 6 000? 10 000?

Vi ska då påminna oss att detta bostadsområde bara är ett av många i vårt land dit lagens långa arm inte längre når, där ett parallellt samhällssystem uppstått frikopplat från det offentliga, ordentliga Sverige med sina snyggt layoutade statistiksammanställningar och värdegrundsdokument. Nej, vi vill inte se att det finns delar av dagens Sverige som inte längre ingår i den oskrivna överenskommelsen att alla som kan ska arbeta, betala skatt och bekosta våra gemensamma behov.

Men dessa områden finns likafullt.

Programmet visade när dåvarande statsminister Stefan Löfven besökte området och levererade sina vanliga talepunkter om att allt snart ska bli bättre. Det likaledes S-märkta kommunalrådet i Borlänge instämde, men hans ton var håglös. Orden har upphört att spela roll när verkligheten samtidigt ropar att planen har gått snett, samhällskontraktets blad har rivits sönder och flutit bort längs Dalälven.  

Den ende politiker med trovärdighet var miljöpartisten Mursal Isa, själv somalier, den folkgrupp som dominerar Tjärna Ängar. Han förklarade utan omsvep att invånarna, varav bara 40 procent arbetar, drar in många miljoner i föreningsbidrag och andra offentliga medel – tänkta att stärka mångfald och integration, men resultaten blir de motsatta, de ”stärker exkludering och segregationen i området”. 

Det senaste decenniet har många kommuner stängt skolor i segregerade områden och skickat ut eleverna till andra, när förfallet gått så långt att skolorna i praktiken slutat fungera som utbildningsinstitutioner. Det är inte självklart exakt vilka steg politiker och myndigheter bör vidta gentemot bostadsområden som upphört att samverka i samhällskontraktet. Men det står klart att åtgärderna behöver vara verkligt genomgripande.

Och de måste börja i sanningen. 

Det går inte att blunda längre. Det är inte rätt, mot någon av parterna i 2020-talets socialdemokratiskt styrda och samtidigt extremt segregerade Sverige.