I Agendas ekonomiska debatt på söndagskvällen kom äntligen den absolut viktigaste politiska frågan upp: Hur ska den majoritet svenskar som bor i de två södra elområdena kunna ta sig igenom den kommande vintern utan att drabbas av ekonomisk kollaps?

Partierna hade förslag, men hade de insikt om hur akut allvarligt läget är? Det är tveksamt.

Den som mest konkret beskrev hotet var inklippta experten Annika Wallenskog från Sveriges kommuner och regioner: ”Det går så fruktansvärt snabbt.” Hennes kommentar gällde de snabba försämringarna i kommunernas och regionernas ekonomi. För medborgarna är förändringarna ännu allvarligare. Många kommer att få svårt att betala elräkningarna under hösten; de har inte marginaler att invänta att en ny regering ska komma på plats och börja förbereda stödinsatser.

Och, som oppositionens finansministerkandidat Elisabeth Svantesson sade: Det kommer även med statliga stöd att bli en mycket dyr vinter.

Vad gör medborgare som inte kan betala stigande räntor på sina bostäder och skenande kostnader för el, transporter och mat, och som därtill kanske riskerar att förlora sin inkomst därför att företagen inte heller klarar sina kostnader? Snart nog kan det visa sig att utvecklingen är obönhörlig och inte tar hänsyn till den senfärdiga svenska politiken. Hur ser planen ut för en sådan situation?

Europas länder försöker förbereda sig för en kommande energibrist, till exempel genom kampanjer för att få samhället och hushållen att spara energi. Så sker i våra nordiska grannländer Danmark och Finland. I Tyskland stänger varuhus ner sina rulltrappor för att inte tära på landets energiförråd.

Men i Sverige väljer regeringen att ta det lugnt. I en intervju i Svenska Dagbladet säger energiminister Khashayar Farmanbar (S) att det inte behövs några sparkampanjer, eftersom vi har gott om elkraft i landet. Men problemet är ju att vi tvingas betala astronomiska summor för vår egen el, sedan EU tagit kontrollen över energimarknaden.

Den politiska självgodheten tycks inte klara insikten att tillvaron kan vara skör också i ett samhälle där medborgarna i decennier passiviserats av löften om evig trygghet och starka skyddsnät. Medborgarna börjar inse att det inte finns några säkra skyddsnät eller någon beredskap när krisen oväntat sår till. Då gäller det att med egen kraft och i samarbete med andra så gott det går försöka klara sin överlevnad.

Men det hade naturligtvis varit en hjälp om staten tagit sitt ansvar och stöttat med konkreta råd och information.

En sparkampanj hade varit än mer rimlig med tanke på att energiminister Farmanbar gett olika myndigheter i uppdrag att förbereda så kallade planerade elavbrott under vintern för att klara en elbristsituation som kan uppstå. Om sådana situationer kan förebyggas och undvikas genom sparinsatser är det självklart att föredra, inte minst för företagen som kan drabbas hårt av plötsliga elavbrott och där många nu slår larm om risk för neddragningar och växande arbetslöshet, som hotar att göra vinterns elkris än mer svårhanterlig.