När Tre Kronor, Sveriges landslag i ishockey, spelar i en VM-final är vi alla nationalister. Den blågula flaggan vajar för fullt, vikingahjälmar, hejaramsor och burop mot den alltid feldömande domaren är legio. Men hur är det egentligen med kärleken till den egna nationen? Är det sunt eller osunt att hysa fosterlandskärlek?

Få ord väcker sådan oro som just nationalism och är det inte ett idrottsevenemang, eller Melodifestival, så ska man helst inte vara nationalist i Sverige.

Vi fascineras av den norska nationalismen som formligen exploderar den 17 maj varje år, men finner det otänkbart att något liknande skulle ske på vår egen nationaldag. Vem hoppar och dansar på gatorna i Sverige den 6 juni?

Det är något märkligt med hur vi svenskar ser på oss själva och vår nation. Vi är globalister i huvud och mun, men tysta nationalister i hjärtat. Vi resonerar som kollektivister, men är extrema individualister.

Få har fångat detta som författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh i Är svensken människa? (Nordstedts). Boken är sedan 2006 en modern klassiker. Författarna myntar där begreppet ”statsindividualism” och menar att den paradoxala kärnan i det svenska sociala kontraktet är ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra individen från mellanmänskliga beroenden.

Inte undra på att Sverige har svårt med integrationen. Hur ska människor från andra nationer, med starka kulturella, historiska och religiösa övertygelser, kunna bli en del av en närmast obegriplig svensk samhällsideologi? Hur ska man integreras med någon som strävar efter att frigöra sig från ”mellanmänskliga” band?

”Varför älskar ni inte ert land?” undrar många invandrare. ”Vi är stolta över vår historia, men ni bryr er inte om er egen.” Sprickan vidgas ännu mer när nysvenskar, ofta med muslimsk eller katolsk familjesyn, ser hur politiker och kulturprofiler lyriskt hänger sig åt hyllningar av Pride-flaggans budskap.

Men inför den korsmärkta nationsflaggans berättelse råder okunskap och tystnad.

Kan det vara så att en sund nationalism, en återtagen självrespekt för Sveriges unika historia och kristna arv, faktiskt kan förstärka integrationen? Respekt får den som står upp för det egna. Förakt möter den historielösa och ryggradslösa. 

Idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser är inte osund. Tanken är att det finns en unik nationell historia och kulturella särdrag som det är värt att slå vakt om.

Sverige är ett fantastiskt land. Sverige är värt att slå vakt om. Lär vi våra barn sund respekt för den egna nationen blir det lättare att respektera andras och själva mötas av respekt.

Det finns bibliska texter som pekar på rätten att försvara och dra gränser till skydd för de egna folket. I en ond värld, efter människans enhetssträvande av ”Babeltornet”, har Gud förbistrat människans språk och indirekt delat upp mänskligheten. Med rätt syfte är gränser viktiga.

Statsminister Fälldins order till ÖB under ubåtskrisen 1981 gäller ännu: ”Håll gränsen!”