EU-kommissionen fortsätter att rasa mot medlemslandet Polen som anses bryta mot grundläggande värden. Kritiken gäller inte minst landets hbtq-fria zoner, en restriktiv abortlag och brister i domstolarnas oberoende.

Men vänta nu. När fick EU rätt att diktera enskilda medlemsländers familjepolitik? Att ett land väljer att skydda sina mest värnlösa individer, de ofödda barnen, är väl ändå inget EU ska lägga sig i. 

Och så var det hbtq-fria zoner. Om dessa hade utgjort en allmän lynchstämning mot homosexuella hade EU kunnat fördöma detta med kraft.  Men så tycks inte vara fallet. Om kritiken i själva verket gäller Polens rätt att bedriva en familjepolitik som avviker från exempelvis den svenska – där barn i tidig skolålder uppmanas fundera över sin sexuella läggning och könstillhörighet, och där aktivistgrupper ofta dikterar innehållet – ja, då måste landet självklart ha den friheten. EU har inget med fingrarna i den syltburken att göra.

Kritiken om domstolars frihet däremot berör en av demokratins grundvalar. Här är EU-kommissionen något viktigt på spåret. Domare i Polen nomineras numera av parlamentet istället för av andra domare. Här finns sannolikt brister men frågan är om Polen förtjänar de tunga ekonomiska sanktioner som Bryssel nu hotar med. 

Faktum är att Polen har ett starkare skydd för rättsstaten än vad exempelvis Sverige har. Det menade en svensk professor i Europarätt då han för en tid sedan uttalade sig i Sveriges radio. Intervjun var kort och fick inget större genomslag. Världen idags nyhetsredaktion ringde därför upp professorn och lät honom utveckla sina tankegångar i en större intervju. Där slog han fast han vad han sagt till SVT och menade att i Sverige är problemen med domstolars oberoende ”sju resor värre” än i fallet Polen. 

Han påpekade att i Sverige avgör domarnämnden vem som blir domare och att fem av nämndens nio ledamöter är utsedda av regeringen och övriga fyra av riksdagen. Vidare påpekade han att domare i Sveriges Högsta domstol formellt utses av regeringen. Politisk styrning med andra ord. 

Men så hände något. En tid efter att professorn fått läsa den färdiga artikeltexten och uttryckt sin uppskattning för reporterns arbete, backade han plötsligt. Han hade insett att Världen idag är en tidning på kristen och värdekonservativ grund och där ville han inte figurera. Han begärde därför att få dra tillbaka hela intervjun. 

Ett så oprofessionellt beteende hos en person i den ställningen säger något om det åsiktsförtryck som råder i den offentliga sfären. Rädsla fick den kunnige professorn att backa och därmed gick allmänheten miste om en analys som hade bidragit med viktiga nyanser till den ensidiga kritik som riktas mot ett enskilt medlemsland. 

Så kan det gå till i ett Europa där en liten elit styr åsiktsutvecklingen och stigmatiserar medlemsländer som vågat utmana tidsandan och Bryssels värdeliberala agenda.  

Klappjakten på länder som Polen, och även Ungern, behöver upphöra. Säkert har dessa länder brister som behöver påpekas och kritiseras. Men inte med någon annan måttstock än den som gäller för övriga EU-länder och inte i frågor som EU inte har något med att göra!