I veckan kom nyheten att folkmängden i Kina minskade under 2022, för första gången sedan 1961. Då var det följden av svältkatastrofen efter Maos vision ”Det stora språnget”. Nuvarande trend beror dock främst på radikalt fallande födelsetal.

Kina har varsnat faran och i rask takt tagit bort både ett- och tvåbarnsmålet. Men det är för sent; den nedåtgående kurvan tycks nästan omöjlig att vända. Andra länder bör därför ta varning – även Sverige.

Trenden med fallande dödstal syns i stora delar av världen. EU har haft en naturlig befolkningsminskning varje år sedan 2012, och befolkningen ökar enbart genom invandring. Den stora utmaningen i detta är den framtida bristen på arbetskraft och personal som ska vårda en åldrande befolkning.

Medan det offentliga Sverige har varit helt upptagna med att tala om smittsiffror och dödstal, har antalet barnafödslar samtidigt fallit oroväckande, och 2022 har haft de lägsta svenska födelsetalen på mycket länge. 

Det finns flera förklaringar till bristen på bebisar, men en uppenbar sådan är den familjesyn och de värderingar som vår tids vuxenvärld har predikat för de unga.

Livsprojektet ska i dag genomföras i arbetslivet och via nätet, inte genom ett trist Svenssonliv med äktenskap och familj. Sexualiteten skildras främst som ett projekt för självförverkligande, där graviditet snarast blir ett problem som enkelt kan åtgärdas med abort – en praxis som under inga omständigheter får problematiseras. Den flertusenåriga traditionen för familjebildning med uppvaktning, giftermål och barn har ersatts av en individualistisk grundsyn där inga relationer betraktas som fasta.

Äktenskapet återkommer visserligen i debatten, men då främst som försvar av den nya sortens enkönade äktenskap, som är biologiskt sterila. Till allt detta kommer transrörelsens förkunnelse om att inte heller det fysiska könet är fast, utan kan bytas ut på förfrågan. 

Dessa inslag i samtidskulturen får flera resultat för individer och samhälle, men en sak har de gemensamt: Det blir inte många barn gjorda. 

Mitt i allt detta syns samtidigt ett välkommet uppvaknande, där unga medborgare reser sig mot den progressiva ideologi som gör anspråk på alla delar av deras liv. Trots det ivriga predikandet om oberoendets välsignelser ser vi många återvända till värderingar som kan betraktas som konservativa.

Ett samhälle kan bara bestå om det ser till att unga män och kvinnor kan finna varandra och bilda hållbara familjer. Dagspolitiken kan bråka om detaljfrågor, men för regeringen Kristersson är en större fråga helt central för framtiden: familjepolitiken.