”Hyckleri” är ett begrepp vi använder när orden är vackra men talaren egentligen förmedlar en helt annan agenda. På relationsområdet uppvisar Sverige i dag ett jättegap mellan de frejdiga orden och den bistra verkligheten. Det senaste ämnet där det talas med kluven tunga handlar om så kallade ”polyamorösa” relationer.
Svenska Dagbladet har de senaste veckorna haft en positivt vinklad artikelserie om personer som har flera sexuella relationer parallellt – en strålande idé i den hyperliberala kultur där det alltid är moraliskt gott att bryta normer och traditionella relationsmönster. Samtidigt kom skatteverket häromdagen med en rapport som berättade att månggifte blivit vanligare i Sverige och att reglerna borde skärpas så att det blir omöjligt att folkbokföra sig i Sverige som gift med fler än en. Regeringen svarade snabbt att de tillsätter en utredning för att dra åt tumskruvarna på de män som kommer hit med flera fruar. Möjligheten att upplösa tvegiften finns visserligen redan i lagen, förklarade jurister, men migrationsminister Heléne Fritzon (S) var ändå tydlig med att: ”Så som det ser ut i dag kan vi inte ha det. Månggifte är förbjudet i Sverige och ska så vara”.
Fritzon har förstås alldeles rätt i sak. Det är orimligt att tyst acceptera månggiften som är ingångna i utlandet, och Sverige behöver hålla fast i vår grundsyn att äktenskap är en relation mellan en man och en … nej, vänta nu!
Här blottas en av baksidorna med att Sverige upplöst den traditionella äktenskapssynen. När den grunden väl är borttagen, har politikerna bara ett argument kvar, det som statsrådet Fritzon mycket riktigt också anförde – den så kallade ”svenska värdegrunden”, ett högst svårgripbart fenomen som ingen tycks veta den exakta betydelsen av.
Liberalerna reagerade starkt på utspelet. Dock inte på att regeringen lägger sig i enskildas liv, utan på att ministern inte tog i med tillräckligt grova hårdhandskar! Vi har därmed det udda läget att socialister och liberaler tävlar i att angripa polygama relationer, så länge de ingås i andra kulturer, samtidigt som samma grupper överträffar varandra i jubel över polygama relationer i Sverige. Hur ska ni egentligen ha det?
Den enkla sanningen är ju att ytterst få i den verkliga världen vill dela sin livspartner med någon annan. Precis som i andra dysfunktionella sammanhang yppar den som givit sig in i leken sällan några tveksamheter, och intervjuade i SvD:s serie kan säga sig bli glada när den ene i relationen blir kär i en annan. Mer insiktsfulla svar kommer dock från dem som kan se tillbaka på dessa öppna förhållanden i efterhand. Mitt bland alla hyllande artiklar intervjuade Svenska Dagbladet också Inger Liljefors som i nästan 40 år levde med RFSU-profilen Hans Nestius. Först nu, flera år efter hans död, inser hon att hon borde ha sagt tack och adjö.
Med erfarenheten bakom sig ser Inger att hon gick in i den här livsstilen på grund av att hennes pappa övergav familjen när hon var liten. Hon ser i dag hur sårad hon blev när maken krävde fri sex med andra kvinnor och svek henne gång på gång, samtidigt som det blev ett slags självskadebeteende för henne att acceptera sveken.
Att både män och kvinnor mår bäst av att leva med en enda livskamrat lär vi oss inte av någon dimmig ”svensk värdegrund”. Det är en insikt som helt enkelt kommer av att vara människa. Det ligger ett tungt ansvar över den hycklande påstådda svenskhet som å ena sidan tar avstånd från andra kulturers månggifte, samtidigt som den lurar en hel generation att bli lika svikna och sårade som Inger Liljefors blev av sin man och hans gravt själviska RFSU-ideologi.