Idéströmningar i en kultur är inte alltid enhetliga, de kan samtidigt röra sig åt motsatta håll. Undersökningar visar att sekulariseringen av Sverige fortsätter, men det sker parallellt med att frågan om religion diskuteras med förnyat intresse på tidningarnas kultursidor.
I helgen skrev DN:s kulturchef Björn Wiman en vacker text om sitt eget närmande till kristen tro. Från en sekulariserad bakgrund har han upptäckt det meningsfulla i gudstjänstens liturgi, i gemenskapen runt nattvardsbordet och i korset som ett tecken på det han vill kämpa för i världen.
Samtidigt distanserar han sig från vad han kallar ”den svenska synen på religion, som ofta förvandlats till en antingen-eller-fråga om existensen av en eventuell Gud”. Det är, menar han, en ”banaliserande bild av religionens roll i människors liv”. Det är inte sanningsfrågan som står i centrum, utan det handlar om tron ”som tillhörighet, snarare än övertygelse. Förtröstan snarare än förvissning.”
Det är sant att det finns specifika svenska drag i samtalet om Gud, inte minst utifrån 1950-talets stora tro-vetande-debatt med Ingemar Hedenius som centralfigur. Men sanningsfrågan är inte svensk, utan universell och ofrånkomlig för varje tänkande människa. Antingen finns det en skapare, en intelligens, bakom universums tillblivelse och det mänskliga livets mysterium – eller så finns det inte en sådan skapare.
Den kristna tron ställer oss på ett antal punkter inför knivskarpa vägval: Är Jesus Guds Son eller inte? Är han uppväckt från de döda och levande – eller inte? Är han upphöjd till Herre över allting – eller inte?
Kan den kristna tron därmed reduceras till ett antal teoretiska påstående enbart? Absolut inte! Är påståendena sanna får de hisnande personliga och existentiella följder.
I längden är det ohållbart att spela ut försanthållande och förtröstan mot varandra. Båda sidorna är viktiga. För att kunna förtrösta på något – eller någon – måste det finnas ett mått av försanthållande. Det går inte i ett äktenskap att verkligen lita på den andre om jag saknar kunskap och erfarenhet av personen och inte vet vilka drivkrafterna och värderingarna är.
Skyskrapan Willis Tower i Chicago är en de högsta byggnaderna i världen. Högt upp finns en glasbalkong, där inte bara balkongens sidoväggar utan också golvet är av glas. Det kräver mod att ta steget ut på den balkongen.
Det steget kan illustrera förhållandet mellan försanthållande och förtröstan. Ingen skulle ta det steget om det helt saknandes skäl att hålla det för sant att glasgolvet har tillräcklig bärighet. Å andra sidan är det tomma ord att hävda glasgolvets tillförlitlighet, men själv vägra gå ut på balkongen.
Religionernas roll i människors liv är mycket mer än försanthållande, det gäller också all kristen tro. Precis som Björn Wiman skriver handlar det om mening, gemenskap och tillhörighet.
Men den personliga dimensionen går inte att separera från frågan om den objektiva verkligheten: Det handlar om honom ”som var till från begynnelsen”, som uppenbarade sig i historien och som apostlarna ”såg med egna ögon”. Det är grunden för ”vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus” för att citera ur Johannes första brev.
Det är glädjande om fler, likt Björn Wiman, upptäcker den kristna trons roll i det mänskliga livet. Men redan från början har anspråken varit större än att tron är ett sätt bland andra att möta existentiella behov. Evangeliernas startpunkt är inte våra behov, utan frågan om Jesu identitet: Vem säger ni att jag är?