Den här veckan inleds årets kyrkomöte i Uppsala. Det lär inte bli några jätterubriker detta år; samlingen kan antas tugga på efter förväntat mönster. Dock troligen inte främst enligt den grund som en luthersk kyrka vilar på, utan snarare i den form som de politiska krafterna för länge sedan stöpt om organisationen till.
Precis före mötet kom Klas Hansson, tidigare direktor för ärkebiskopsämbetet, ut med den omfattande studien Kyrkomöte och partipolitik (Artos), som går igenom hur de politiska partierna påverkat kyrkomötet från 1930 fram till i dag. Inte minst utifrån sin tidigare position som ärkebiskopens högra hand ger han en beundransvärt objektiv analys.
Boken är en smärtsamt talande skildring av de politiska partiernas strategi att steg för steg omforma kyrkomötet, och därmed även Svenska kyrkan, enligt sin sekulära politiska agenda. Som väntat visar studien också att ett parti utmärker sig med en ur historiskt och internationellt perspektiv oöverträffad maktambition.
Det handlar självfallet om Socialdemokraterna.
Klas Hansson visar på flera områden hur unik den nutida svenska kyrkokonstruktionen är: Inget annat land har Sveriges system med politiska partier som nominerar kandidater och fattar kyrkans beslut. Han visar också hur det statsbärande partiet steg för steg förvred kyrkans uppdrag, drog undan biskoparnas inflytande, flyttade inflytandet från gudstjänstfirarna till politikerna, och gjorde om kyrkan till något helt annat än det Luther och andra förgrundsgestalter en gång tänkt.
Sammanfattningen av hur Socialdemokraternas kyrkopolitiska program tog form är ganska skakande. Gång på gång skickade Sten Andersson, Gunnar Sträng och Olof Palme tillbaka förslaget till ritbordet för att det var alldeles för religiöst.
Klas Hansson sammanfattar partiets nuvarande kyrkoprogram med följande torra konstaterande: ”Ingenstans i programmet görs några referenser till evangeliets budskap; kyrkan blir som sådan en del av folkhemsbygget.”
Ändå är antalet politiskt motiverade motioner få i år, kanske på grund av mötets särskilda fokus på utbildningsfrågor. Mest aktiva i att försöka återföra Svenska kyrkan till sitt egentliga uppdrag är som brukligt nomineringsgruppen Frimodig kyrka. De motionerar om att rekommendera Alpha som en god metod att förmedla evangeliet, och om att utbilda journalistkåren i kristen tro.
Noteras kan även en motion från Posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) om mer undervisning om sambandet mellan kristen tro och vetenskap.
Sådana förslag skulle förstås lyfta Svenska kyrkans undervisning och signalspråk, men den som hoppats på kyrkomötets vilja att frimodigt förkunna den kristna tron har blivit besviken många gånger.
Den som söker tecken på en levande och förnyad luthersk kyrka bör därför inte i första hand söka i kongresshallen i Uppsala. Vi behöver leta ute i landet. Ännu finns det också i den före detta statskyrkan lokala församlingar, ämbetsbärare och församlingsfolk som älskar Jesus, följer honom och vill vara med och bygga Guds rike i vårt land i dag.
Det vore ingen stor förlust om den politiskt styrda kolossen skulle falla samman, och Svenska kyrkan förlora sin makt, sin status och sina pengar. I Jesaja bok förkunnar Gud hur nästan allt utanpåverk måste falla, och bara en stubbe lämnas kvar – men att den stubben ska bli en helig säd.
Till alla troende i den före detta statskyrkan blir budet därför: Håll ut. Fortsätt så den goda säden som är Kristus allena, Skriften allena. Politikerna må hämta ut sitt mötesarvode och avrapportera till S-högkvarteret på Sveavägen 68. Men det är bara genom sanna lärjungar som Svenska kyrkan kan leva och ge verklig skörd.