Namnet på nästa amerikanska president är alltså Donald Trump. Precis som i den brittiska Brexitomrösningen visade sig opinionsundersökningarna komma på skam, och politiker och journalister tävlar nu om att förfäras över det inträffade.

Men frågan är ändå om valet av Trump måste betraktas som något enbart osunt. Många som röstade på Trump gjorde det trots allt inte för att de älskade honom – utan för att de betraktade Hillary Clinton som ett värre alternativ. Både som svenskar och som kristna kan vi förstås uppleva denna bedömning som konstig, men låt mig ändå notera några saker som jag tror har spelat in i det vi just nu håller på att bevittna.

1. USA har under lång tid varit i händerna på en politisk elit med allt större distans till de vanliga gräsrötterna. Det är en värld där kontakter, pengar och politisk korrekthet betyder allt. Genom att välja Donald Trump som president har majoriteten av amerikanarna sagt att det måste bli ändring på detta.

2. Precis som i fråga om Brexit­omröstningen upplever stora delar av USA:s befolkning ett kompakt ointresse från de styrande politikerna. Jag vet inte om Trump tror att det går att återställa det så kall­ade ”rostbältets” forna glans – men här har vi i alla fall en politiker som känns vid dessa befolkningsgrupper och som säger sig vilja göra något åt deras problem.

3. Rent allmänt kan man säga att det inte bara är presidentvalet som gör att västvärlden nu skakar i sina grundvalar. Tecknen har nämligen varit skönjbara under lång tid. Västvärlden förlorar allt mer av sin konkurrenskraft i jämförelse med övriga världen. Och när politikerna inte har några tilltalande lösningar att presentera på detta skapar det rädsla och protektionism.

4. Ytterligare en relevant infallsvinkel är att politikerna i allt högre grad tror sig kunna strunta i samhällskontraktet. Alltså att de personer som är medborgare i ett land, och som med sitt arbete och sin skatt är med och finansierar landets välfärd, behöver få känna att de på något sätt blir belönade för detta. Här är det ju inte minst invandrings­frågan som har blivit känslig, och i Trumps valkampanj vet vi att denna spelade en central roll. När den politiska eliten tror sig kunna fatta beslut i den här typen av frågor utan en ärlig offentlig debatt kommer den till slut tillbaka i en ännu grövre form. Samma sak sker som bekant i stora delar av Europa.

5. Även moralfrågorna behöver nämnas i det här sammanhanget. Det faktum att Hillary Clinton tycks vara öppen för abort fram till den sista (!) graviditetsveckan är naturligtvis ett rött skynke för betydande grupper av amerikaner. Dessutom talar Clinton med stor värme om den amerikanska organisationen Planned Parenthood (motsvarande RFSU) och hon är pådrivande i flera kontroversiella hbtq-frågor.

6. Inte minst viktigt är presidentens inflytande över domartillsättningarna till Högsta domstolen, och det faktum att den lagstiftande makten tycks ha blivit det mest effektiva bruket av ”våld” i den moderna politiska demokratin. Det är med lagstiftning som man får saker och ting gjorda – och det är så man tystar munnen på de individer som ”obstruerar”. Majoriteten av USA:s befolkning tycks vara trötta även på detta.

Jag är själv inte särskilt road av Donald Trump i Vita huset. Men i grunden har vi trots allt fått en uppvisning i det annars så omhuldade fenomenet demokrati. Och framför allt är detta resultatet av att en politisk elit under lång tid har drivit sin agenda så hårt att den har skakat av sig majoriteten av USA:s befolkning.

Fotnot: Texten är ursprungligen skriven för Världen idags opinionsblogg, där den finns utlagd i en längre version och med fler punkter.