Sveriges Nato-ansökan tycks gå på räls, endast några månader efter att tanken dök upp inom det socialdemokratiska partiet är Sverige sedan några dagar officiell kandidat till ett Nato-medlemskap.
Hittills har protesterna från de svenska grupperingar, inom och utom socialdemokratin, som varit starkt förankrade i den tidigare neutralitetsidentiteten, lyst med sin frånvaro. Medieetablissemanget väljer vilka åsikter man vill lyfta fram och vilka som ska osynliggöras. I dagsläget står dessa grupper inte högt i kurs, men de kan så småningom tränga sig fram i ljuset, inte minst i den nu inledda valrörelsen.
Under Almedalsveckan fick vi en första signal om att Sveriges nyligen ingångna avtal med Turkiet kan bli dynamit under det socialdemokratiska partiet. Ett antal riksdagsledamöter från Vänsterpartiet genomförde i Visby en stöddemonstration för kurdiska PKK, en i Sverige redan terroristklassad organisation, vars systerorganisationer har nära kontakter med socialdemokraterna. I en uppgörelse i slutet av förra året med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, slogs det fast att dessa kontakter ska trappas upp, liksom också kraven på Turkiet.
Vänsterpartiet är förstås medvetet om att en stor grupp tidigare lojala socialdemokratiska väljare, kurderna i Sverige, nu känner sig svikna och hemlösa. Samma känslor lär finnas hos de många inhemska socialdemokrater som under årens lopp varit engagerade för kurdernas rättigheter i Turkiet. Skulle en betydande del av dessa välja att gå över till Vänsterpartiet eller avstå från att rösta kan Magdalena Anderssons opinionsframgångar vändas i en tillbakagång.
Under de många decennier då socialdemokraterna kunde regera med stöd från kommunisterna var styrkeförhållandet mellan partierna stort, regeringspartiet var i regel mer än tio gånger större än stödpartiet. Skulle Vänsterpartiet kunna dra till sig den kurdiska gruppen och därtill en del Nato-kritiker inom socialdemokratin är styrkeförhållandet rejält förändrat. I ett läge där socialdemokraterna befinner sig på en historiskt låg nivå och vänsterpartiet kanske klättrar över tio procent av väljarkåren uppstår nya problem för socialdemokraterna. Det blir svårt att neka vänstern regeringsposter i de regeringsförhandlingar efter valet som riskerar att bli mardrömslika. Vänstern kommer att ytterligare öka sina krav på inflytande.
Också för många andra svenskar måste den socialdemokratiska uppgörelsen med Turkiet, som även oppositionen ställt sig bakom, kännas obekväm. Från en allmänt kritisk attityd mot den väg som Turkiet slagit in på, med ökad politisk förföljelse, förbud mot politiska partier och ökat islamiskt inflytande, har Sverige förvandlats till en turkisk stöttepelare, som i avtalstext uttrycker sitt oreserverade stöd för ett land där regimens kritiker förföljs.
Turkietuppgörelsen kommer som sagt ett halvår efter att socialdemokraterna ingick en helt annan uppgörelse, med i princip motsatt innehåll, om ökat stöd stöd till kurderna och skärpta krav på Turkiet i förhållande till denna grupp. Den gången handlade det om att genom en uppgörelse med Amineh Kakabaveh vars röst var utslagsgivande i riksdagen, säkra statsministerposten åt Magdalena Andersson. Den här gången är det Andersson själv som river upp den uppgörelse som gav henne makten.
De kommande utvisningarna från Sverige till Turkiet kommer att röra upp känslorna. I många fall handlar det om personer med väletablerade svenska kontakter, inte minst inom socialdemokratin. Också de underdåniga formuleringarna om lojalitet och respekt, liksom om slopade vapenembargon, kommer att sätta spår i den svenska självkänslan. Världens samvete, det lilla landet som vågade gå emot stora nationer, la sig i slutändan platt för en diktatur, som trots långvarigt försök inte ansetts vara lämplig som EU-medlem. Den omsvängningen kommer att bli svår att smälta.