Prästers rätt att följa sitt samvete och endast viga par i enlighet med kristen tradition står fortsatt kvar i Svenska kyrkan. Men tisdagens beslut i kyrkomötet är inte orsak till att andas ut.

Processen har följt en väl inarbetad strategi från Socialdemokraterna och övriga radikala röster: att nöta ner motståndet tills alla förts in under en sekulärt motiverad värdegrund för kyrkan. Ärendet kan därför antas återkomma. 

Samtliga biskopar som yttrade sig i debatten sade nej till förslaget att stänga ute präster som inte vill viga enkönade par. Som brukligt var detta dock inget hinder för den progressiva rörelsen. Snarare tvärtom, faktiskt. När präster och biskopar med emfas argumenterat för rätten att behålla en bibliskt grundad tro och praktik i kyrkan är det normalt ett extra starkt skäl för socialdemokratin att trycka tillbaka motståndet via ett politiskt motiverat beslut.

Under debatten lyftes också en slutsats från min nysläppta doktorsavhandling, att för den sekulära progressiva rörelsen är kompromisser alltid tillfälliga. Sådana ingås normalt för att öppna en ideologiskt viktig dörr på glänt, men det långsiktiga målet är alltid att dörren helt ska bort, och att alla inom kyrkan ska pressas in under en ny agenda.

Det var också precis så de radikala grupperna agerade under detta kyrkomöte, och vi kan förutsätta att de tänker fortsätta så långt det är möjligt.

Det var för övrigt slående att en stor del av de ledamöter som argumenterade för vigseltvång inte lutade sig mot kristen tradition, utan mot Sveriges tröttaste politiska slogan: ”Alla människors lika värde.” Detta trots att ingen hävdat något annat. Huvudfrågan handlade om huruvida Bibel och kristen tradition skulle få förbli en grund för prästers ämbetsutövning.

Tillräckligt många röstade för detta, och det var naturligtvis ett alldeles rimligt beslut i en luthersk kyrka.

Fredrik Sidenvall från Frimodig Kyrka ställde saken på sin spets när han utmanade en MP-ledamot kring vilken roll hon faktiskt vill ge kyrkans bekännelseskrifter. Svaret blev att hon betraktar dessa som ”ledsagning”, som ska användas under den högre principen om allas lika värde.

Formuleringen är talande: För teologiskt och politiskt radikala representanter är Bibeln inte viktigare än annan text, eftersom det är politiska ideal som styr. Så kan man resonera i riksdagen, men ett kyrkomöte bör rimligen vägledas av en högre auktoritet än så.

Processen illustrerar därför återigen det absurda i att politiska partier tar sig rätten att utöva makt över en kyrka. Måtte den ordningen upphöra inför nästa kyrkoval.