”Det ankommer inte på riksdagen att göra folkrättsliga ställningstaganden.” Med den motiveringen röstade Sveriges riksdag nej till att erkänna Islamiska statens vidriga övergrepp – på kristna, yezidier och andra minoriteter – som ett folkmord.
Att övergreppen i sig var att betrakta som folkmord var de flesta av partiernas företrädare överens om. Enligt definitionen är ett folkmord ”avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp”. Det råder ingen tvekan om att det är just sådana handlingar Islamiska staten ägnar sig åt. Syftet är att förinta, att helt rensa ut oliktänkande och ”otrogna” för att skapa ett islamiskt kalifat. Men grymheterna stannar inte vid detta. Kyrkor, historiska byggnader och monument förstörs dessutom, allt i syfte att radera ut minnet av de folkgrupper och människor som levt i Mellanöstern i tusentals år.
Riksdagens talare stod i kö för att betyga att det som sker framför världens ögon är ett folkmord. Men när de fagra talen skulle omsättas i röstning var saken en annan. Då var inte längre en spade en spade. Det som precis innan hade benämnts folkmord var inte längre ett folkmord. Endast tre partier – Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – omsatte sina tal i handling och biföll Robert Halefs (KD) motion. Heder åt dem.
Politik handlar om att välja och att ta ställning. I det här fallet stod valet mellan att antingen åberopa en stelbent princip om riksdagens formella uppgifter, eller att ge Islamiska statens offer sitt stöd. Riksdagen valde de egna principerna framför de behövande människorna. Det är ett ställningstagande i sig.
Andra parlament har valt en annan väg. I EU-parlamentet fick, efter enträget arbete av Lars Adaktusson (KD), folkmordserkännandet en tydlig majoritet, även från samtliga (!) svenska parlamentariker. EU:s agerande har satt tydlig press på FN och den internationella politiken. Genom omfattande republikanskt stöd ställde sig det amerikanska representanthuset bakom att stämpla Islamiska statens dödsbringande verksamhet mot de kristna som ett folkmord. På liknande sätt har andra parlamentet agerat. Men inte Sveriges riksdag.
Förutom det uppenbara – att saker ska benämnas vid sitt rätta namn – fanns det (och finns det fortsatt) åtminstone tre goda skäl för att kalla Islamiska statens folkmord för just folkmord.
För det första innebär folkmordsbenämningen etterkännande till offren, för de brott som begås mot dem. Människor hotas, slaktas, dödas, våldtas, skändas, torteras och drivs på flykt. Hela folkslag rensas ut. Omvärldens budskap till alla dessa människor måste vara: ”Vi har sett er, vi har hört er, vi tänker ställa oss på er sida och bekämpa era förövare”. Riksdagens beslut skickar helt andra signaler och bidrar till en fortsatt passivitet. Det måste betraktas som ett svek mot alla dessa utsatta människor.
För det andra skulle folkmordsbenämningenförsvåra rekryteringen av nya förövare. En IS-anhängare, som vet att han riskerar att ställas inför rätta för folkmord eller brott mot mänskligheten om han ansluter till IS, överväger nog saken en gång till. Även svenska IS-resenärer skulle kunna utredas av den internationella brottmålsdomstolen (ICC) om Sverige begärde det. Detta skulle försvåra rekryteringen och därmed minska antalet offer för folkmord.
För det tredje, och kanske viktigast, så ger folkmordsbenämningenincitament för världssamfundet att agera. Inom FN finns en folkrättslig princip som brukar benämnas R2P – responsibility to protect. Den betyder att FN och världssamfundet inte bara har rätt, utan skyldighet, att ingripa för att stoppa ett pågående folkmord. Med militära medel, om så behövs. Själva ordet folkmord har därför en väldigt stor betydelse i sammanhanget. Det skulle tvinga världssamfundet att agera.
Riksdagens passivitet är tragisk. Historiens dom kommer vara hård. Vi såg, vi hörde och vi visste. Men vi tittade på. Vi agerade inte. Ett erkännande av Islamiska statens folkmord skulle öka pressen på det internationella samfundet och tvinga fram ett agerande. Men i Sverige gick de stelbenta riksdagsprinciperna före. Det är en sorgens dag, inte minst för folkmordets alla offer.