Den gångna helgen höll Moderaterna stämma. Ändå lyckades Sverigedemokraterna nypa åt sig en del av medieutrymmet genom två opinionsmätningar och ett utspel om aborter. De första tyder alltmer på att ett nytt konservativt block formas i svensk politik.
Jimmie Åkessons utspel satte däremot frågetecken för detsamma.
Sifo kom i helgen med en opinionsundersökning som bekräftade tidigare mönster: Sverigedemokraterna har gått om Moderaterna och slickar Socialdemokraterna i hälarna i ambitionen att vara landets största parti. Den trenden påverkar självbilden hos de tre stora partierna:
För S utmanas identiteten som Sveriges självklart ledande parti, med ett väljarstöd på 40 procent som ett normalläge. Nuvarande siffror på under 25 procent är illa nog, men bara tanken på att bli lillebror till SD är en ren mardröm för S-ledningen.
Hos SD växer däremot självförtroendet varje gång de får ytterligare en dos väljare från S eller M.
För Moderaterna växer samtidigt frustrationen när de visserligen driver frågor som väljarna gillar, men partiet ändå ligger kvar långt under 20 procent.
Än mer intressant är nästa undersökning från Sifo, som visar att 61 procent av väljarna nu är för samarbete med SD i frågor där man är överens; för M- och KD-väljare är sifforna långt högre. Siffrorna visar att tabustämpeln hastigt är på väg att suddas ut. Detta är en verkligt anmärkningsvärd förflyttning i väljarkåren, enligt Sifos opinionschef Toivo Sjörén den kraftigaste förändringen på över ett sekel.
Strateger i samtliga partier gör därför klokt i att noggrant utvärdera den här utvecklingen. Den kan inte förklaras enbart av svenska händelser; samma trend pågår i de flesta västdemokratier. Även om Kanadas valsystem gör det möjligt för premiärminister Trudeau att sitta kvar efter måndagens val, så besegrade de konservativa likväl hans liberaler i antal röster.
Även i Österrike gick de värdekonservativa kristdemokraterna starkt framåt i valet nyligen. Frustrationen över det vänsterliberala projektets allt tydligare brister driver väljarna mot andra sidan, vare sig partierna vill det eller inte.
Utmaningen för M, KD och SD är då hur de bäst ska ta tillvara den folkliga frustration som för väljarna i deras riktning. Och här framstår vissa vägval som kontraproduktiva. Moderaterna har det senaste året gjort utspel som ibland varit mer kristdemokratiska än KD, ibland mer hårdhudade än SD och ibland mer liberala än L.
Även KD har skickat förvirrande signaler genom att å ena sidan kommunicera hårda tag på högerkanten, samtidigt som partiledaren ställt sig bakom den liberala inställningen i abortfrågan och tågat i landets mest radikala vänsterliberala opinionsuttryck: Prideparaden. Detta ger helt motstridiga signaler som distanserar såväl liberalt som värdekonservativt sinnade väljare.
SD å sin sida har länge signalerat att de önskar kravla sig ur värderingsfrågor som etablissemanget ogillar. Det var därför inte oväntat att Jimmie Åkesson i helgen förklarade att partiet vill släppa kravet på att sänka den övre abortgränsen.
Men ur det större perspektivet var signalen märklig. Om nu väljarkåren söker ett tydligt, mer konservativt alternativ, ger det förvirrande besked när oppositionen återkommande försöker kravla tillbaka i samma riktning som nuvarande styre.
I den konkreta frågan vore det bästa att KD, SD, M och för den delen även alla andra kunde stå raka i den egentligen självklara principen att de sena aborterna är ett svårt etiskt problem, och att antalet aborter i landet är för högt och behöver minska.
En sådan inställning skulle ge ökad respekt, och därmed sannolikt också ett ökat röstetal.