Natofrågan har seglat upp till en stor valfråga i Sverige. Frågan är grannlaga och här på ledarsidan har vi inte tagit definitiv ställning.

Vi har visat förståelse för behovet av att säkra upp militär hjälp i en tid när vi i vårt land – på grund av decennier av naiva politiska beslut – står väldigt dåligt rustade. Här har Nato militära muskler som vi kunde ha nytta av.

Samtidigt har vi visat på baksidorna med att överge alliansfriheten, hur ett medlemskap i Nato inte bara ger militär garanti utan också en plikt att rycka in och hjälpa andra länder i händelse av krig.

Men oavsett vilken väg Sverige väljer – Nato eller ej – så är det beslutet ändå sekundärt. Här finns nämligen ett grundproblem: Sverige ligger redan i krig med en mycket större makt, nämligen sin egen Skapare, Bibelns Gud, som har tillbetts och älskats av vårt folk i nästan tusen år. 

Vår krigsförklaring mot Skaparen består i de lagar vi stiftat, den kultur vi odlat och, ytterst sett, de beslut som vi tar i våra hjärtan. 

I lagens namn har vi som nation legitimerat dödande av ofödda barn och brutit ner kärnfamilj och äktenskap, med barnen som de största förlorarna.

Vi har nu gått så långt – bort från Skaparen och hans design – att pojkar och flickor i vissa svenska klassrum ombeds att fundera över vilket kön de egentligen tillhör. Samma barn får lära sig att vårt lands kristna tro i själva verket bara var en saga och att vi bara är en produkt av slumpen, ett cellpaket utan mål och mening.

I folkleden fuskas det med bidrag till enorma belopp och på gator och torg har våld blivit en del av vardagsbilden. Sammantaget är det samhälle vi skapat en krigsförklaring mot himmelens Gud. 

Detta borde bekymra oss mer än den viktiga frågan om militär beredskap.

Med en öppen front mot himlen, mot den Gud som våra fäder fruktat och älskat i generationer, men som vi övergivit, lever vi farligt. Vi ställer oss utanför det beskydd som bara han ger. 

Detta borde bekymra oss. 

Det vi upplever nu i Svea rike, med en pandemi alldeles bakom oss och ett hotande storkrig inom räckhåll, borde vara nog för att vi skulle tänka om. Det är dags att sluta fred – med våra fäders Gud, han som är Bibelns Gud och alltings skapare. 

I detta perspektiv bör vi också se den viktiga debatten om vårt militära försvar och ett eventuellt medlemskap i Nato. Att rusa i väg, utan att bry sig om den Gud som gav oss korset i flaggan, är oförståndigt. Vårt land behöver återställa sitt andliga försvar samtidigt som vi moget överväger hur vi bäst löser det militära.

Här har den kristna kyrkan så klart en central roll, att demonstrera evangeliet och peka ut profetisk riktning för landet. Nu är tid att stå upp och vara ljus så att landet, i en mörk och stormig tid, har något att navigera efter.