De är högljudda. De leds av en stark moralisk övertygelse. Och de är vana vid att det omgivande samhället alltid bejakar deras krav, vilket ytterligare stärker deras övertygelse om att kraven är riktiga.
Det finns dock ett grundläggande problem hos dessa i vår tid så inflytelserika woke-aktivister: De har inte rätt. Och de är i realiteten ganska få.
En episod på Cambridge University i förra veckan ger en talande illustration av detta, och lär oss också hur samhället på ett moget sätt kan hantera dessa krafter.
Bakgrunden är att det traditionstyngda universitetet, efter påtryckningar från aktivister i studentkåren, i våras lade fram en ny policy för yttrandefrihet. I praktiken var det dock uppenbart att policyn skulle innebära det motsatta: en begränsning av yttrandefriheten, genom att alla på universitetet måste följa kraven från de identitetspolitiska aktivister som går under beteckningen ”woke”.
Då rann det över hos den före detta muslimen men numera ateistiske filosofiläraren Arif Ahmed. Han samlade ihop tillräckligt många namnunderskrifter för att kräva en omröstning i universitetets styrande organ, vilket också tvingade fram en välbehövlig öppen debatt. Mot den woke-inspirerade nya policyn stod doktor Ahmeds skrivelse att universitetet måste bygga på tolerans och en öppenhet för alla åsikter, så länge talaren håller sig inom allmän lag.
Resultatet av förra veckans omröstning blev det mest förödande nederlaget under universitetets 800-åriga historia. 162 personer stödde den nya policyn, 1 316 stödde doktor Ahmeds förslag.
Den akademiska friheten är därmed tryggad på ett av världens mest traditionstyngda universitet – och det med förkrossande majoritet. Men episoden ger också ett viktigt perspektiv på hur samhället bör hantera den identitetspolitiska rörelse som på ytan säger sig företräda frihetliga ideal, men som i realiteten förtrycker friheten.
Ja, aktivisterna må vara högljudda, och de må förvänta sig att bli ständigt åtlydda. Men de är, som sagt, i realiteten inte särskilt många. De verkligt farliga situationerna inträder när en liten grupp med utopiska ideal tillåts ta över taktpinnen och övertrumfa de ideal av eftertanke, klokskap och långsiktighet som är nödvändiga för varje fungerande samhälle.
Problemet är inte de oreflekterade aktivisterna; sådana kommer alltid att finnas och höras. Problemet är när den stora massan hukar i bänkarna och låter dem få sin vilja igenom, och därmed signalerar till både de radikala och de eftertänksamma att aktivisterna nog ändå måste ha rätt, trots att de flesta intuitivt inser att de faktiskt har fel.
Att woke-rörelsen har fått ett så stort inflytande i vår tid är ett underbetyg för myndighetssamhället. Men det är också ett underbetyg för kristenheten. Det är tankeväckande att den som räddade universitetet från en identitetspolitisk tvångströja var en ateistisk före detta muslim, inte en kristen.
Det finns bland kristna en problematisk räddhåga, där många är mer rädda för att sticka ut och utmana en högljudd rörelse, än för den skada som rörelsen kan orsaka.
Goliat må ha varit stor, men när han väl utmanades så var hans kraft avsevärt mindre än han gav sken av. En välriktad sten från en modig herdepojke fällde bjässen den gången. Ett välformulerat motdrag från en ateist fällde aktivisterna på Cambridge år 2020. Fler kristna borde vara modiga nog att ta den striden, även i vårt land.
Den som står upp för sanning och rättfärdighet, den kommer i längden också att få med sig den stora, tysta massan som inte vet åt vilken håll den ska gå. Nya Davidgestalter kallas härmed till fronten.