Många har den gångna sommaren diskuterat Johan Sundéens bok 68-kyrkan, som beskriver hur en radikal vänsterpolitisk agenda för 50 år sedan tog över flera samfund, allra tydligast i Svenska kyrkan. De senaste veckorna har också två höga företrädare inom den tidigare statskyrkan orsakat rabalder med varsitt Twittermeddelande, som visar att det politiska inflytandet från 68-håll är fortsatt starkt i Svenska kyrkan. Biskop Eva Brunne hyllade Stefan Löfvens hantering av IT-skandalen och Anna-Karin Hammar gjorde skarpa utfall mot Israels ambassadör.
Kyrkoledningens respons på dessa omdiskuterade tweets är intressant. Men inte för vad som sades, utan för vad som inte sades. Inget avståndstagande har setts till mot Eva Brunnes tydligt partipolitiska utspel, och det tama uttalandet om att Hammar själv får stå för sina åsikter indikerar att ett politiskt övertramp alltid kan accepteras – så länge utspelet kommer från vänster. Präster eller andra som uttrycker sig ogenomtänkt i motsatt riktning kan däremot förvänta sig bannbullor med expresspost från kyrkoledningen.
En annan nyutkommen bok som belyser ytterligare ett spår som löpte parallellt med 68-kyrkan är biografin Dröm och verklighet över den ideologiskt drivne S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson. 1946 gav Tage Erlander honom och Alva Myrdal de centrala rollerna i statens skolkommission. Deras uppdrag var att bygga det nya skolsystem som skulle ersätta den traditionella skolan med den sköna, nya värld där traditioner och auktoritetstänkande kastats ut och ersatts av sekularism och radikalt individualitetstänk. 20 år senare hade Arvidsson och Myrdal lyckats baxa igenom sin nya skola och läroplan. Trots ett massivt folkligt motstånd med den svindlande summan på över två miljoner namnunderskrifter kunde kristendomsundervisningen avskaffas.
Arvidsson var dock samtidigt en mycket radikal politiker. Biografin visar att Stasi 1967 beskrev honom som ”specialist för frågor som gäller ateistisk fostran”. 1969 gav den östtyska regimen Arvidsson, som också var ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR, titeln som hedersdoktor. I sitt tacktal betraktade han utmärkelsen som en uppskattning av den svenska skolreformen, och sade rakt ut att den var ett medel för att ”förbereda socialismen”.
Det framstår i dag som helt orimligt att en centralgestalt i en stor svensk skolreform samtidigt samverkat intimt med en av världens mest repressiva diktaturer. Men även här tycktes allt kunna ursäktas, ty reformatorn befann sig till vänster.
Det senaste seklet har visat hur några få personer kunde få en enorm inverkan på Sveriges utveckling. Sundéen visar hur förgrundsgestalterna inom 68-kyrkan utgjordes av några få extrema röster. Nästan alla av dessa lyckades dock tränga sig fram till positioner som biskopar, professorer i teologi – och för den äldste i syskonskaran Hammar ända till posten som ärkebiskop. På samma sätt kunde ytterst få personer, som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal, få ett oerhört inflytande över landets riktning genom att nå poster där de kunde omforma hela Sveriges utbildningssystem.
Den insikten kan på ett sätt vara skrämmande. Men samtidigt kan den vara en inspiration. För om några få personer kan dra ett land i en destruktiv riktning, så finns också möjligheten för några få att vrida landet tillbaka i en god och rättfärdig riktning. William Wilberforce, Martin Luther King eller varför inte Gamla testamentets Josef var personer som steg fram från en undanskymd position när tillfället gavs, och kunde förvandla och rädda nationer. Måtte sådana män och kvinnor stiga fram också i vår tid.