Sverige lider av religiös tondövhet. Religiös tro och liv har trängts allt längre ut i marginalen, till att i dag ha blivit enbart en kuriositet i samhällets utkant.
En sådan hållning blir dock problematisk när vi ska förstå vår egen historia och vårt tusenåriga kristna arv. Svårigheterna blir än värre när svensk sekularism möter andra kulturer. Världen idags konfrontation av Arlas oförståelse inför innebörden av yoga samt yin och yang är ett belysande exempel. De som utan närmare eftertanke tar in österländska symboler och tekniker gör det kanske normalt som ett försök att framstå som lite öppet exotisk. Men om avsändaren helt vantolkar det budskap man själv förmedlar riskerar man i stället att framstå som oengagerad och oinformerad.
Stefan Löfvens statsbesök i Indien härom veckan illustrerar samma tondövhet. När statsministern – ledaren för det parti som mer än andra har motat bort religionen ur samhället – gör ett gemensamt uttalande med den indiske premiärministern Modi om ”fördelarna med att praktisera yoga” blir situationen närmast obegriplig. Speciellt när man betänker att Modi tillhör det hindunationalistiska partiet BJP, med ett uppenbart religiöst fokus.
Så här ligger det till: yin och yang är den yttersta grunden i taoistisk filosofi, de två andliga krafter som styr tillvaron. Yoga är frälsningsvägen i hinduismen. Det finns olika slags yoga, men samtliga syftar till att människan ska bryta sig ur återfödelsens kretslopp och förenas med världssjälen Brahman. Yogan och hinduismen är lika intimt sammanflätade som Första maj och arbetarrörelsen.
Det är i sådana här situationer som världsbilderna kolliderar. När ett gudlöst Sverige obekymrat reducerar religioner och dess traditioner till mysiga hälsoövningar förminskar man dem till något annat än de i grunden är. Religionshistorikern David Thurfjell berättar om när han besökte invigningen av ett buddhistiskt center i Sverige. Kommunpolitikerna var eld och lågor över denna satsning, som de menade handlade om kulturutbyte och folkhälsa. När Thurfjell däremot frågade en av munkarna fick han utan omsvep svaret att syftet var att sprida buddhismen i Sverige.
Sveriges oförstående sätt, att ta in inslag från andra kulturer samtidigt som man tar bort själva kärnan, är inte bara generande naiv. Det blir samtidigt en form av kulturimperialism. Ungefär som att vi farbroderligt klappar andra kulturer på huvudet och säger att det religiösa stadiet, det går över med tiden ska du se. Då kommer även ni outvecklade människor att inse att det där med andlighet bara är en uppiggande krydda i en annars strikt materialistisk tillvaro. En sådan hållning innebär dock att talaren placerar sig själv i en position där man själv anser sig stå på kulturens topp, samtidigt som man viftar bort inslag som den andre håller för omistliga.
Sverige brukar gärna lansera utbildningssatsningar i normkritik och liknande frågor som bejakar den svenska hyperindividualismen och motarbetar det som representeras av vår kristna tradition. Men den som inte känner sig själv och sitt eget arv kan inte heller förstå andra. En lämplig strategi om Sverige vill få respekt i omvärlden vore därför kanske att utlysa en nationell folkbildningskampanj om vad världsreligionerna verkligen undervisar.