Mors dag, som inträffar i morgon söndag, firas alltjämt i Sverige, men inte med samma självklarhet som förr. Mor har hamnat i utanförskap, modersrollen är överspelad och förlegad – ja, själva ordet ”mor”, eller ”mamma”, är bortstädat och ersatt med neutrala begrepp som ”vårdnadshavare” eller ”person som föder barn”.
Kriget mot mödrarna, och därmed kvinnorna, har förts av vänsterpartierna, med Socialdemokraterna i spetsen, men så småningom ätit sig in också i borgerliga partier.
Annat var det under arbetarrörelsens pionjärdecennier. Då var välfärdspolitiken i första hand inriktad på att ge trygghet åt kvinnor och barn, genom änkepension, barnbidrag, förbättrade bostäder och hälsovård. Det hörde till att socialdemokratiska politiker, män som kvinnor, skulle hylla sina mödrar för deras betydelse för barn, hem och familj – insatser som ofta också innefattade grannar och behövande medmänniskor.
En bästsäljare på 1940-talet var antologin Min mor, där ett stort antal kända svenskar med tacksamhet berättade om sina mödrar, bland dem statsminister Per-Albin Hansson och tunga ministrar som Gustaf Möller, Per Edvin Sköld och Gunnar Sträng. Det återkommande temat var att dessa mödrar, trots fattigdom, trångboddhet och en extrem arbetsbörda, bidrog till barnens framtida välgång genom kärlek och fasthet, högtstående moral och fromhet, noggrann uppfostran och stor rättrådighet.
Inte sällan var det modern som gavs den största äran för arbetarministrarnas framgång; enkel skolgång till trots hade arbetarmödrarna ett intellektuellt kapital som lade en grund för barnens politiska framgångar.
En av välfärdsutbyggnadens viktigaste personer, senare finansministern Gunnar Sträng, sammanfattade moderns liv med dessa högstämda ord: ”Ett minnets monument över hennes livsgärning har som inskription alla de egenskaper av kärlek, offervilja, hjälpsamhet och förstånd, som gör en mor till hemmets medelpunkt och barnens vägröjare på vandringen i livet.”
Mindre än ett par decennier efter denna hyllning inleddes – med Gunnar Strängs medverkan – förföljelsen av mödrarna och kärnfamiljen. Den gedigna och kärleksfulla uppfostran som lett ett stort antal arbetarbarn till samhällets högsta positioner, klassades nu som skadlig för barnen. Familjen ansågs förkvävande och hämmande.
Och de kvinnor som såg barnens fostran och utveckling som sin viktigaste uppgift utsattes för kränkningar av brutalt slag. De var efterblivna, inskränkta, undersysselsatta, en fara för sina barn och en börda för samhället. Äktenskapet skulle därtill nedgraderas, jämställas med andra samlevnadsformer. Skilsmässor skulle underlättas, såväl juridiskt som ekonomiskt.
Blev resultatet gott? Nej, snarare katastrofalt – på samhällets alla plan. Författaren Olle Sahlström, tidigare LO-ombudsman, kopplar i boken Den röde patriarken sönderfallet i den en gång så livskraftiga arbetarrörelsen till denna utveckling: ”För den forna folkrörelseaktiviteten betydde kvinnornas ideella insatser och obetalda arbete i hemman långt mer än man velat erkänna.”
Än värre är förstås effekterna på det mänskliga livet, barns hälsa och utveckling, respekten för lag och rätt, hänsyn och omtanke om medmänniskan. Alla kan se att kurvorna går åt helt fel håll. Ändå drivs en politik som kräver mer av den skadliga medicinen: ännu mer kvoteringar, ännu starkare samhällskontroll över barnen, ännu mer osynliggörande av modersgärningen.
När ska botten anses vara nådd? När ska vi börja återskapa det mänskliga samhället?