Det finns efter det senaste valet flera iakttagelser som väcker oro.
Den första gäller själva valproceduren, som utsatts för en allvarlig förskjutning. Den i grundlagen fastställda ordningen, att det är politiska partier som går till val på de program som i sin tur fastställts demokratiskt inom gruppen, har fått ge vika för synsättet att det är ett regeringsalternativ som medborgarna ska ta ställning till.
Detta har lett till taktiska överväganden och åtgärder för att begränsa motpartens möjligheter och öka de egna chanserna. I detta spel ingår att lyfta upp partier över deras egentliga väljarstöd, alternativt försöka blockera motsidans samarbetsmöjligheter.
Den andra gäller hanteringen av valresultatet. Om valet ska ha någon funktion, om man menar allvar med medborgarnas inflytande, måste valresultatet respekteras och ligga till grund för bildandet av landets regering. Vi ser nu åtskilliga oroväckande tecken på att valresultatet inte respekteras, att folkets val underkänns.
Ett antal politiker och medieföreträdare uppträder på sätt som är avsett att försvåra bildandet av en regering som speglar valresultat. Spekulationer görs öppet hur väljarnas vilja ska kunna undergrävas och blockeras.
En tidigare självklar princip, att partierna ska ges inflytande utifrån det väljarstöd de fått i val, tycks inte längre gälla, inte heller det tidigare synsättet att partier som haft framgång i ett val ska få någon form av utdelning för det. En tydlig valvinst skulle tidigare erkännas och respekteras. I dag finns ingen sådan respekt för folkvilja. Taktikspelet tycks fortsätta också efter valet.
Den tredje iakttagelsen gäller de stora röstförflyttningarna i väljarkåren, där det tidigare arbetarpartiet förlorar stort i sina traditionella fästen men vinner röster i det samhällets övre storstadsskikt där stödet tidigare varit svagt. Norrland är på väg att förloras för Socialdemokraterna, samtidigt görs anmärkningsvärda inbrytningar på Östermalm i Stockholm.
Det är förändringar som kommer att sätta spår.
Valets stora kollaps drabbade Centerpartiet, som mer än något annat parti ägnat sig åt partitaktik snarare än sakfrågor. Partiet förlorade nästan en fjärdedel av sina väljare, i flera tunga C-kommuner blev bakslaget kännbart. I förra valet hade Annie Lööf socialdemokratin som främsta politiska motståndare; i detta val markerade hon redan under våren ett stöd till Magdalena Andersson och så småningom också en direkt uppslutning bakom en socialdemokratisk regering – kanske mot löfte om flera viktiga ministerposter.
Det var ett misstag av såväl Lööf som Magdalena Andersson, kanske själva huvudorsaken till att motsidan fick större stöd av väljarna. Å andra sidan kan man säga att det var ett ärligt, men som det verkar inte helt förankrat, besked – som också fick ett ärligt svar från väljarna.
Lööf borde ha förstått att det i partiet och därmed bland Centerväljarna fanns en önskan om ett regimskifte, en upplevelse av att Centern står för något i grunden annorlunda än socialdemokratin. Annie Lööf hade uppenbarligen förlorat kontakten med partiets djupa led och börjat se sig själv som partiets rättesnöre.
Magdalena Andersson å sin sida borde ha insett att en uppbackning från Lööf före valet riskerade att leda till Centerns tillbakagång. Chansningen att redan på valkvällen ha ett tydligt regeringsunderlag var alltför svår att stå emot, men den ledde i stället till valförlust.
För Centerledningen återstår nu också att begrunda en känslig omständighet: att det tunga rösttappet banat väg för en uppgång för det parti som Annie Lööf satsat hela valet på att bekämpa, Sverigedemokraterna.
Samma diskussion måste föras inom Socialdemokraterna. Femton år av angrepp och anklagelser har inte krossat SD, utan tvärtom gett ökat stöd åt partiet. På många håll, där C och S backat har Sverigedemokraterna gått rejält framåt.
Hur den nya politiska kartan ska hanteras blir en nyckelfråga för alla partier.