Järvaveckan har sedan starten 2016 blivit en viktig mötesplats för samhällsengagemang, som ett slags Almedalen på fastlandet med särskilt fokus på integration. Eller som mottot lyder: Mångfald, inkludering och social hållbarhet.
Nu är årets Järvavecka över och ledande politiker har ännu en gång levererat ord som låter kraftfulla och hoppingivande. Annie Lööf meddelade till exempel att regeringen nu måste kalla in alla riksdagens partier till samtal för att ”knäcka gängen”. Hur många gånger har vi inte hört den formuleringen: att knäcka gängen. Som när man knäcker ett ägg eller knäcker en nöt. Eller som en enskild händelse, som en skilsmässa, kan knäcka en människa.
Ordböckernas definition av ordet knäcka handlar om att genom tryck, stöt och slag göra så att ett skört föremål brister eller spricker.
När statsministern tillträdde blev hennes mest citerade ord om vad regeringen skulle prioritera ett ord om stenar: ”Jag kommer att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.” Det låter bra. Intrycket som ges är att det ligger en lösning på problemet med skenande gängkriminalitet och ökande antal skjutningar under en sten någonstans som ingen tidigare vänt på.
Talesättet att vända varje sten betyder att noggrant undersöka något där hela sanningen ännu inte ligger i öppen dager.
Från både höger och vänster återkommer formuleringen ”vi har misslyckats med integrationen”. Och det är svårt att förneka. Sverige lider av problem med utanförskap, social och ekonomisk segregation och tung kriminalitet. Samtidigt förutsätter uttrycket att det finns något vi kunde ha gjort som hade inneburit att vi hade lyckats. Men vad det är, låter politikerna förbli en hemlighet.
Sedan 2000-talets början har Sveriges befolkning, enligt SCB, ökat med nästan 18 procent; vi har blivit nästan 1,6 miljoner fler invånare. I slutet av 2021 hade Sverige en befolkning på 10 452 326 personer. Denna snabba folkökning beror framför allt på att fler har invandrat än utvandrat.
Hur kan ett tidigare ovanligt homogent land, med ett av världen mest omfattande välfärdssystem, under så kort tid integrera ett så stort antal nya invånare som i många fall kommer från en radikalt annan kulturell bakgrund? För att påstå att vi har misslyckats måste man göra sig besväret att definiera hur en lyckad process de senaste 20 åren skulle ha sett ut.
Problemet är att politiker har ett behov av att kommunicera beslutsamhet och dådkraft och därför väljer att tala till oss väljare med ett språk som inte har någon täckning i verkligheten – och som journalister i alltför hög grad låter politikerna komma undan med.
Varför får inte Magdalena Andersson ständigt frågan om hon hittat något under en sten ännu? Varför får inte Annie Lööf efter sina olika utspel också frågan om när gängen kommer att vara knäckta? Varför avkrävs inte politiska ledare tydligare svar på vilket sätt det är som vi misslyckats med integrationen? Och då inte låta sig nöjas med att politikerna beskriver resultatet av misslyckandet, utan konkret förklarar vad som borde har gjorts i stället för det som de faktiskt valde att göra.
De problem som Sverige plågas av är resultatet av processer i samhället under flera decennier. Det är problem som inte kan knäckas eller lösas med hjälp av något man hittar under en sten eller genom att låtsas att det finns ett enkelt sätt att lyckas.
I stället handlar det om ett långsiktigt arbete under kommande decennier för att vända de sociala och kulturella processer som i dag för Sverige i fel riktning.