Söndagens partiledardebatt i SVT bjöd på något så ovanligt som en rejäl kulturdebatt. Den belyste också några centrala ideologiska skiljelinjer i svensk politik.
Huvudnumret i avsnittet var en duell mellan Märta Stenevi (MP) och Jimmie Åkesson (SD). Miljöpartiet, som fram tills ganska nyligen hade kulturministerposten, kunde här ha tagit chansen att lansera ett brett kulturprogram, men i stället riktade Stenevi sitt huvudfokus på att försvara två starkt normbrytande uttryck: att dragshowartister håller i barnsamlingar, och att män får vara lucia.
Åkesson försökte tappert lyfta frågan till ett högre principiellt plan, där han undrade om även nazister var välkomna att tala till barn i Stenevis biblioteksvärld. Det tyckte hon tydligen inte, men förmådde ändå inte lyfta sig högre än den trötta etiketten ”homofobt dravel”.
Alla vuxna politiker borde vara överens om att även en fri kultursektor har gränser där det offentliga bör säga stopp, där arrangemang går emot grundläggande principer eller medför allvarliga risker. Det förra skulle gälla för nazistiska barnsamlingar; det andra har använts för att hindra evenemanget koranbränning.
Men för progressiva partier som MP är det alltid ett överordnat mål att göra uppror mot etablerade normer – speciellt kring kön och sexualitet. Det är sorgligt, eftersom det förhindrar ett större, mer angeläget kultursamtal.
I det avseendet bjöd Jakob Forssmed på ett välkommet inhopp för KD. Jämfört med Ebba Busch har Forssmed en större ideologisk tyngd, och påminde om att vi behöver diskutera hela samhällskulturen, och hitta sätt att bygga gemenskap och motverka ensamhet – som ju i hög utsträckning också är en följd av den progressiva filosofi där den oberoende individen blivit tillvarons centrum.
Magdalena Andersson (S) höjde åter tonläget och kritiserade regeringen för att följa ”Viktor Orbans handbok”, eftersom man tycks vilja bryta något av den starka socialdemokratiska dominansen i samhället. Som svar beklagade Ulf Kristersson (M) att vänstersidan har så svårt att hålla sig till sakargument och i stället hemfaller åt att anklaga motståndarna för att vilja utrota demokratin.
Debatten avslöjade centrala ideologiska skiljelinjer i det offentliga samtalet. Visst, Liberalerna haltar på båda sidor av debatten. Och både KD och M drar sig för att öppet kritisera hbtq-rörelsen, även i ett så uppenbart provokativt exempel som att någon som kallar sig ”Skamlös Vinhora” kräver att få hålla barnsamlingar i bibliotek.
Men vi ser ändå en eftertanke på högersidan som svensk offentlighet verkligen behöver.