Sverige har nu haft kravaller och våld mot poliser på en nivå som vi tidigare inte upplevt. Rättsstaten och polisens våldsmonopol har satts i gungning. Trots det talar en del debattörer hellre om Ebba Busch, snarare än om förorternas våldsverkare, som ett hot mot Sverige.

Inom vetenskapsteori finns en princip som kallas generositetsprincipen. Dess syfte är att skapa förutsättningar för konstruktiva samtal. Principen innebär i korthet att en forskare först försöker förstå den aktuella texten och, om det är möjligt, kontrollerar med författaren om man har uppfattat den rätt, innan man kritiserar den.

Poängen är att säkerställa att ens tolkning är så rättvisande som möjligt; att den ligger i linje med författarens avsikt. Motsatsens till generositetsprincipen är illvillighetsprincipen.

Det finns ingen som på allvar tror att Ebba Busch, med sitt uttalande i P1:s lördagsintervju, avsåg att förorda en dödlig massaker på män, kvinnor och barn. Men det politiska klimatet i Sverige är dessvärre mer präglat av illvillighetsprincipen än av generositetsprincipen. Därför högg debattörer, från höger till vänster, från kristet och sekulärt håll, direkt på betet. Här fanns en enkel politisk poäng att vinna.

Mats Skogkär på nättidningen Bulletin har dessutom visat att SVT, när de lade ut klippet med Ebba Busch, klippt ihop ”slutet av svaret på en fråga med slutet av svaret på en annan fråga. Två svar har bakats ihop till ett. Och mellan dessa två ihopklistrade svar saknas ett resonemang på drygt en halv minut.” Tala om illvillighet.

Det här innebär inte att ord och formuleringar är oviktiga och inte heller är poängen att försvara de formuleringar som Ebba Busch använde. Självklart spelar ord roll och vi behöver vara varsamma med språket och medvetna om dess makt.

Men vi har under lång tid låtit illvillighetsprincipen styra det offentliga samtalet, vilket skadat diskussionen om till exempel migration, kriminalitet och utanförskapsområden. Vi diskuterar ord och formuleringar hellre än de verkliga samhällsproblemen.

Ebba Busch poäng är enkel: Fler än hundra poliser skadades i konfrontationer där våldsverkare vann över våldsmonopolet. Det är en livsfarlig utveckling, inte bara för de enskilda poliserna, utan för Sverige som land. Polisens våldsmonopol ska inte kunna utmanas och ska inte ha konkurrens, för då har vi inget våldsmonopol längre – och då väntar kaos.

Att i den offentliga debatten dumförklara eller anklaga varandra för att vara onda, löser inte ett enda av Sveriges problem.