Debattens vågor har gått höga när de muslimska böneutropen har diskuterats på sistone. Inte sällan har förespråkarna hänvisat till religionsfriheten och menat att den kräver att vi tillåter böneutrop i Sverige. En del kristna debattörer har hävdat att möjligheten till kristen evangelisation riskerar att bli kringskuren om vi inte bejakar muslimska böneutrop. Av den anledningen förväntas vi alltså välkomna dem.
Religionsfriheten är självklart viktig att värna. Vi kan inte hänvisa till muslimska diktaturers brist på religionsfrihet för att kringskära densamma för muslimer i vårt land. Vi alla, muslimer och andra, måste ha rätt att praktisera, byta och slippa religion. Friheten inkluderar såväl det enskilda som det offentliga livet. Det sekulära paradigmet, som gör gällande att tron ska förpassas till den privata sfären, är oförenligt med religionsfriheten.
Men med detta sagt måste vi ändå göra en saklig jämförelse mellan två ting. Och det går inte att reducera böneutrop till en muslimsk variant av klockringning. Skillnaden består inte enbart i att klockringningen har en historisk, kulturell och folklig förankring i det svenska samhället. Det är dessutom – rent sakligt sett – två helt olika saker.
En klockringning är en musikalisk klang. Ett böneutrop är en proklamation av ett andligt budskap. Det första bjuder enbart in, medan det andra också – och kanske framför allt – proklamerar ut. I fallet med böneutrop forceras människor rakt in i gudstjänstens centrum – till trosbekännelsen – utan att kunna värja sig.
En kristen variant av det muslimska böneutropet skulle snarare vara en proklamation av budskapet ”Jesus är Herre” eller en högläsning av den apostoliska trosbekännelsen. En sekulär variant kunde på motsvarande sätt låta något i stil med: ”Det finns ingen Gud.” Möjligen med en komisk twist i stil med, ”...och Christer Sturmark är hans profet”. En politiskt präglad variant kunde handla om att Socialdemokraterna sjunger ”Internationalen” från högtalarna på Folkets Hus.
Det är förstås komiska exempel, men samtidigt relevanta jämförelser för att förstå vad frågan handlar om. Kräver religionsfriheten att vi tillåter konfessionella proklamationer över bostadsområden? Det måste i så fall prövas, men det låter orimligt.
I några fall har förbud mot böneutrop till och med jämförts med förbud mot manlig omskärelse. Sådana jämförelser haltar betänkligt. Böneutrop är inte en central del av religionen islam, till skillnad från omskärelse inom både judendom och islam. Ett förbud mot omskärelse skulle leda till att många judar och muslimer tvingades emigrera. Men jämförelsen haltar på ytterligare ett sätt: Omskärelse handlar inte om att vuxna människor omskär sina vuxna grannar, utan om att föräldrar omskär sina nyfödda gossebarn.
Religionsfriheten innefattar även rätten att slippa tro. Inte rätten att slippa mission eller religion i det offentliga rummet. Både kristna, muslimer och andra har rätt att anordna torgmöten, missionera, annonsera och annat. Men någonstans går gränsen för när den enes frihet kränker den andres frihet. Och det är rimligt att människor slipper utsättas för att återkommande – religiösa eller politiska – budskap ropas ut över deras hem.
”Men tänk om evangelisation också förbjuds”, säger någon, och menar att möjligheten till evangelisation kan säkras genom att tillåta böneutrop. Men är det verkligen så att maximal öppenhet för islams alla uttryck leder till större frihet för kristna? Dels går det förstås att lära av länder där islam dominerar. I sådana länder är situationen som allra värst för många kristna.
Även i ett demokratiskt land som Sverige är det svårt att tro på en sådan logik. När en muslimsk friskola separerar pojkar och flickor kräver högljudda sekularister att alla religiösa friskolor ska förbjudas, även kristna. Missbruk och övertramp inom en religion tycks leda till att snaran dras åt för alla.
Lek med tanken att muslimska böneutrop skulle ljuda över helt vanliga bostadsområden i Sverige. Det är knappast långsökt att tänka att det sekulära paradigmet skulle vinna mark. Bostadsområden skulle med stor sannolikhet segregeras, under det att de utflyttade ropar: ”Förbjud all religion!”