Det har pågått två parallella abortdebatter under den gångna veckan. De sammanfaller i ett avseende. De tydliggör konsekvenserna av vår abortkultur.
Den första debatten var ett eftersvall till den aktion som Människorätt för ofödda (MRO) genomförde under Almedalsveckan. De körde omkring med en lastbil genom Visby med bilder på aborterade foster och budskapet ”Abort dödar små människor”. En både drastisk och okonventionell metod kan tyckas. Syftet med denna, och andra liknande aktioner är enligt organisationen att visa vad en abort faktiskt innebär. I en kultur där barnet i mammas mage reduceras till ”cellklump” och ”livmoderinnehåll” vill MRO visa att det faktiskt är fråga om en verklig människa. Och om det inte är riktiga människor som aborteras blir den naturliga följdfrågan; varför är det då problematiskt att visa upp bilderna? Det skulle på sin höjd vara ”lite konstigt” att köra runt med bilder på cellklumpar i största allmänhet, men förargande? Inte alls. För den som menar att det är verkliga människor som aborteras är bilderna däremot riktigt obehagliga. På snudd till outhärdliga. De ilskna reaktionerna från många abortliberaler blottlägger en tydlig inkonsekvens i vår kultur.

Nästa abortdebatt hade sin utgångspunkt i den verklighet som presenterades i den danska tidningen Berlingske Tidene. Där framkom att det år 2030 inte längre kommer att födas några barn med Downs syndrom i Danmark. Mellan år 2004 och 2011 har nämligen antalet födda med Downs syndrom minskat med 13 procent per år. 99 procent av de graviditeter som diagnostiseras med kromosomrubbningar aborteras. När professor Niels Uldbjerg ska uttala sig till tidningen kallar han det för en ”fantastisk bedrift” att antalet födda med Downs syndrom närmar sig noll. Men det är i egenskap av fackman. I sin egenskap av medmänniska så säger han att han uppskattar att det finns annorlunda människor. ”Som man kan spegla sig i och som sätter igång tankar om livet”.
Professor Torbjörn Tännsjö, som för övrigt är känd nyttoetiker, uttrycker sig som vanligt mer tydligt. För honom är det inga problem med att föräldrar väljer att sortera bort barn med Downs syndrom. Han säger till SVT att ”vi har olika typer av minoriteter som kommer och går i samhället. Det viktiga är att man inte tvingar på människor de här teknikerna, men det är ingenting tragiskt i att man väljer att använda dem.” Teknikerna som används är i grova drag två.
1. Fosterdiagnostik. 2. Abort. Först upptäcka felen och sedan eliminera dem. Hans budskap är i korthet att människor själva måste kunna välja och vraka bland egenskaper.

Faktum är att Tännsjö är mer konsekvent än sina meningsfränder. Han drar resonemanget till sin spets och löper linan ut. Han säger vidare till SVT: ”Det blir en övergångsfas när det är svårt för människor som har de här diagnoserna, när de är få och inte kan tala för sig på samma sätt som tidigare.” Fokus ligger inte på den aborterade, utan på de levande som bär samma egenskaper som den aborterade. Helt enkelt därför att Tännsjö inte anser att foster är fullvärdiga människor. Det är konsekvent. Glutenintoleranta, diabetiker och färgblinda kanske står på tur och då kan det bli en viss belastning för människor med dessa egenskaper. Men lyckan maximeras för det stor flertalet.
Den stora frågan är vad det är vi ser på MRO:s bilder. Är det cellklumpar eller är det människor? Om det är cellklumpar är Tännsjös argumentation begriplig. Men om det är människor behöver vår kultur vakna inför detta.