När Nyamko Sabuni valdes till partiledare fick hon Sveriges otacksammaste politiska uppdrag sedan Vivianne Franzén blev ledare för det sönderfallande Ny Demokrati. I stället för den skarpa anfallsspelare som Sabuni antogs vara, har hon uppfattats som stel och osäker. Vem skulle förresten inte vara det i hennes läge, med händerna bakbundna? Nu tycks hon ändå redo att lösgöra sig från det socialdemokratiska greppet. Äntligen, menar nog många.
När Sabuni nu väckt ett informellt misstroendehot mot Stefan Löfven är det inte för att hon helt bytt fot eller plötsligt upptäckt något flagrant löftesbrott från regeringen. Hon hotar med uppbrott för att hon är så illa tvungen.
Liberalerna har den här veckan nått nya bottennoteringar i opinionsmätningarna med 2,6 respektive 2,3 procent. Det läckande liberala skeppet måste helt enkelt hitta något slags konfliktyta som kan göra partiet till något mer än bara en motvillig medspelare i lag Löfven.
Annat var det för hundra år sedan. Då betraktades de liberala som en del av den politiska vänstern, och de hade också regerat i flera år tillsammans med Socialdemokraterna. Det skulle dröja till 1970-talet innan det dåvarande Folkpartiet satte sig i en icke-socialistisk regering.
Redan för ett sekel sedan fanns dock en konflikt inom den liberala rörelsen, och partiet sprack också under en period i två delar. Men spänningen inom liberalismen finns kvar än i dag, vilket märks i hur Centern har flyttat sig vänsterut, medan många av Liberalernas politiker och väljare vill se partiet till höger. Liberalernas tvehågsenhet är huvudförklaringen till att väljarna sviker partiet, och de kan knappast heller klandras för att vilja vänta in var partiet långsiktigt vill höra hemma.
Det är här Nyamko Sabunis dilemma ligger. Hon har på flera sätt visat att hon inte är glad över att stödja regeringen; samtidigt vill hon inte svika ingånget avtal. Men det katastrofala opinionsläget mer eller mindre tvingar henne nu att hitta en acceptabel ursäkt att lämna januarisamarbetet, och har därför hittat en formulering i migrationsöverenskommelsen som medför risken att invandringen kan öka mer än januariavtalet avser.
Löfven menar visserligen att Sabuni gör en höna av en fjäder. Det ligger något i statsministerns bild, men Sabuni har ändå goda skäl att skapa den här konflikten, ifall hon önskar sitta i riksdagen efter valet. Socialdemokraterna är dock mästare i att behålla makten, och det ska inte uteslutas att Stefan Löfven lyckas sitta kvar ända till nästa val, även om Nyamko Sabuni lyckas slingra sig ur greppet och flytta sitt parti högerut. Det senare vore ett hopp inte bara för Liberalerna, utan även för en tänkbar Moderatledd regering. Om Ulf Kristersson ska kunna väljas till statsminister är det troligt att han behöver Liberalerna på sin sida.
Men även för Kristdemokraterna börjar läget se oroväckande ut; i veckan fick man den svagaste siffran hos Novus sedan före riksdagsvalet 2018. Partiet behöver nu ärligt utvärdera om Ebba Busch verkligen är det flöte som partiet hoppats på, och som hon också varit när hon kunnat agera skjutjärnsdebattör. Eller har hon i andra roller agerat på ett så förtroendeskadande sätt att hon snarare sänker partiet? En sådan utvärdering bör nog göras skyndsamt – en välfungerande Moderatledd regering behöver ett livaktigt kristdemokratiskt parti. Men en sådan regering bygger i praktiken också på att Liberalerna lyckas lösgöra sig från den socialdemokratiska famnen. Frågan är om Sabunis utbrytningsförsök kommer för sent?