Statsminister Ulf Kristersson har anledning att vara bekymrad. Trots noggranna förberedelser, som skulle säkra ett fungerande samarbete och ett majoritetsstöd i riksdagen, vacklar samarbetet betänkligt redan en dryg månad efter regeringsbildandet.
Tanken var god: att de fyra samarbetspartierna på förhand skulle ha nått en samsyn i viktiga frågor och redovisat denna. De skulle också uttala förtroende och respekt för varandra och ha en inriktning att lösa motsättningar i konstruktiva samtal.
Växling vid makten är en livsnerv för demokratin. Kan inte makten utmanas dör det demokratiska politiska systemet. Den förhärskande medieattityden efter höstens val har märkligt nog varit att Socialdemokraterna nu och i framtiden är regeringsmaktens ägare, oavsett valresultat.
De många angreppen på regeringen Kristersson, dess politik, dess regeringsunderlag och enskilda ministrar är illa nog. Än värre blir det när denna negativa anstormning nu börjar äta sig in i regeringen själv och bland de partier som uttryckt förtroende för varandra och för det samarbete som inletts.
Det tal som nyligen hölls av Liberalernas ledare, Johan Pehrson, överträffade med råge den gångna månadens alla medieangrepp. Pehrsons omdömen var inte förflugna ord i tanklöst samtal med en journalist, utan framförda inför ett stort auditorium, med all sannolikhet väl genomtänkta och väl regisserade. Att de omgående skulle få stor uppmärksamhet måste ha ingått i planen.
Med sina fördömanden av, för medborgarna okända, förslag som diskuterats i regeringskretsen och med sina grova okvädingsord om en samarbetspartner har Johan Pehrson givetvis ett syfte, och det handlar inte om att stärka regeringens anseende och handlingsutrymme, utan om motsatsen.
Ingen har tvingat Liberalerna att ingå i Ulf Kristerssons regering, men om man gjort det valet innebär det inte bara ministerposter och makt utan också ansvar och lojalitet. Om Johan Pehrson beskriver diskussioner i regeringskretsen som ”brun sörja” så är det en beteckning som i hög grad slår tillbaka mot honom själv.
Medborgarna måste ställa sig frågan: Hur kan Johan Pehrson välja att befinna sig i denna ”sörja”?
Vilket var då syftet? Att förbereda en egen övergång till annan regering? Magdalena Andersson var i alla fall snabb att ge besked: Min dörr står öppen. Eller var det ett försök att få regeringens samarbetsparti, Sverigedemokraterna, att lämna regeringsunderlaget?
Oavsett vilket – priset för Pehrson kommer att bli högt. Sin trovärdighet har han redan spelat bort, vägen tillbaka till en konstruktiv regeringssamverkan lär vara allvarligt skadad.
Liberalernas valanalys som presenterades på onsdagen slår fast att främsta anledningen till att Liberalerna klarade sig kvar i riksdagen var beskedet att partiet ville se ett regimskifte. Men att sabotera den regering man sagt sig vilja ingå i kan leda till ett snabbt återtåg ut i kylan.