Mitt i högsommaren släpptes de nya resultaten från världens största undersökning av människors värderingar, World Values Survey, som ligger till grund för den välkända värderingskartan, där Sverige återfinns i hörnet med världens mest sekulärindividualistiska värderingar.
Årets resultat pekar dock på nya utmaningar i ett alltmer splittrat Sverige.
Många slutsatser kan dras ur de över tusen sidorna med statistik, men låt oss fokusera på de sekulära och individualistiska ideal som blivit så starka i Sverige.
En slutsats är att infiltration är en mer framgångsrik strategi än direkt förföljelse för en stat som vill reducera religionens betydelse. I det kyrkopolitiskt influerade Sverige tror i dag 34 procent av befolkningen på Gud, men i det länge officiellt ateistiska Albanien är siffran 96 procent. I Sverige är det 76 procent som aldrig eller nästan aldrig ber; i den länge så hårda kommunistdiktaturen Rumänien är det tvärtom 51 procent som ber minst en gång varje dag.
Människans religiositet ligger på ett djupare plan än den ofta naiva svensken tror, och direkta religionsförbud tycks inte räcka för att långsiktigt minska religionens roll i samhället. Ibland tycks faktiskt vänliga viskningar från den politiska makten vara en större risk för kristenheten än direkt förföljelse.
Det som Bi Puranen, Sverigeansvarig för undersökningen, har lyft upp som särskilt utmärkande i årets resultat är de kraftiga värderingsskillnaderna mellan invandrade och infödda svenskar (se VID 3/9). De senare har en internationellt sett extremt liberal och individualistisk syn på relationer, äktenskap och sexualitet; invandrade grupper har däremot en mycket mer traditionell, religiöst präglad inställning.
Den allt större andelen invandrare i vårt land bör rimligen också vara en orsak till att Sverige nu inte längre ligger högst i världen i flera individualistiskt och sekulärt inriktade frågeställningar. I flera frågor har vi passerats av exempelvis Danmark, med sin klart lägre invandring. Vi ska därför inte vara säkra på att Sverige behåller platsen som världens mest extrema land när den sammanställda värderingskartan presenteras.
Detta skulle på ett sätt kunna glädja den som önskar se den svenska extrempositionen pressas tillbaka. Nya invånare i vårt land har varit en viktig påminnelse för oss att de svenska värderingarna inte är självklara i resten av världen.
Men Sverige behöver också förstå skillnader mellan olika grupper. Både kristna och muslimska invandrare betraktar exempelvis familjen som viktig, på ett helt annat sätt än det individualistiska Sverige. Men samtidigt finns stora skillnader mellan religionerna i tro och praktik, och framför allt i synen på kvinnans roll. Dessa grupper kan därför inte klumpas ihop till en.
Vår tids stora samhällsutmaning är att hantera den värderingsklyfta som har uppstått i Sverige. Det sämsta alternativet är att låtsas som om skillnaderna inte existerar och fortsätta låta parallella samhällen växa till. Det näst sämsta är att försöka tvångsmata nytillkomna invånare med den svenska synen på relationer, sexualitet och religion; en sådan kulturimperialism fördjupar bara klyftan.
Den bästa strategin vore att utvärdera den utveckling och värdegrund som Sverige valt, ta det bästa från den och förmedla till invandrade grupper. Samtidigt bör vi med skärpa stå emot nytillkomna värderingar och uttryck som är destruktiva för individer och samhälle, men också ha en ödmjuk öppenhet inför att invandrade kulturer också kan lära oss något om de ideal som Sverige en gång ägde, men kanske har förlorat på vägen.
Den balansen är svår, men nödvändig om vårt land ska klara 2020-talet.