Nya året 2022 innebär riksdagsval den 11 september, med osedvanligt stor betydelse för nationens framtida riktning. 

Alltsedan 1960-talet har riksdagsvalen handlat om ett socialistiskt (S+VPK) eller rödgrönt (S+MP) regeringsalternativ på vänstersidan mot en borgerlig/icke-socialistisk tre- eller fyrklöver – i valen 2006–2014 kallad Alliansen eller Allians för Sverige (M, C, Fp/L samt sedan 1991 även KD) – på den liberalkonservativa sidan.

Utgångsläget denna gång är unikt annorlunda.

C föredrar sedan 2014 en S-märkt statsminister framför en borgerlig. Tre partier riskerar att hamna under fyraprocentspärren, främst L. Efter sju år i koalition med MP kan S ha fått smak på att regera ensamma, tillika lett av landets första kvinnliga statsminister.

Riksdagens tredje största parti heter numera SD, invalda så sent som 2010. Att M och KD tydligt, och L delvis, släppt in SD i värmen – efter att migrationspolitiken tvingats stramas åt – innebär ett helt nytt och historiskt inslag i regeringsunderlaget.

Denna gång får SD nöja sig med rollen såsom stödparti, men det kommer man knappast att göra efter valet 2026.