Ett nytt stort slag om familjepolitiken och om föräldrars och barns rättigheter är på gång. Risken är stor att det åtminstone delvis kommer att leda till ytterligare statlig makt över våra barn.

Utredningen om fler barn i förskolan för bättre språkutveckling har förlängts till den 27 november, men flera förslag är redan kända, bland annat etableringsstopp för dagmammor och obligatorisk förskola från tre års ålder. Ett antal socialdemokrater har därtill motionerat för att obligatoriet ska gälla redan från två års ålder.

Det får uppfattas som en del i en offensiv strategi; normalt motionerar inte riksdagsledamöter från ett regeringsparti i frågor där regeringen redan tagit initiativ till lagstiftning.

Utredningen har tillsatts som ett led i uppgörelsen mellan regeringspartierna, Social­demo­kraterna och Miljö­partiet, och de två tidigare allianspartierna Centern och Liberal­erna. I vilken mån dessa borgerliga partier varit införstådda med att åtgärder för stärkta språkkunskaper skulle resultera i ett statligt barnomsorgsmonopol är dock oklart.

Men det finns en överenskommelse som det kan bli svårt att negligera. Annie Lööf har till exempel krävt att Stefan Löfven ska hålla fast vid överenskommelsen om ändrade uppsägningsregler i arbetslivet. Hon kan få svårt att i detta fall gå emot Löfven.

När det gäller dagmammorna tycks det finnas en riksdagsmajoritet mot förslaget att de ska förbjudas. Endast Vänstern ser ut att vara positivt till ett sådant förslag. När det gäller obligatorisk förskola är läget betydligt mer osäkert.

En aktiv proteströrelse växer nu fram emot motionsförslaget om obligatorium från två års ålder. Risken är att utredningsförslaget om obligatorium från tre års ålder slinker igenom och att det rentav kan uppfattas som en seger av dem som engagerat sig för bevarad valfrihet. Men också ett sådant obligatorium är ett rejält ingrepp i föräldrarätten.

Att ett utredningsdirektiv av detta slag, baserat på en bred politisk uppgörelse, ens kan komma till stånd visar hur långt Sverige avlägsnat sig från medborgarnas valfrihet och självbestämmande. Det är staten som ska bestämma över alla barn, oavsett behov, förutsättningar, geografisk belägenhet. 

Detta kommer därtill i en tid då föräldrars kritik mot förhållandena i förskolan växer sig allt starkare. Barngrupperna är stora, resurserna krympande, och det finns ofta inte utrymme för personlig omsorg eller fördjupad pedagogisk verksamhet. Bisarra värderingar och satsningar, inom till exempel den så kallade genuspedagogiken, skiljer sig allt mer från de värderingar som präglar flertalet hem, vilket ytterligare ökar förtroendeklyftan.

Till detta kommer att växande problem inom den ordinarie skolan på goda grunder kan antas härröra från en alltför kaotisk förskolemiljö, där barn mer lär sig att ta för sig och slåss för sina rättigheter, än att samspela och lita på sin omgivning. Ett ytterligare problem är att många föräldrar, framför allt kvinnor, inte orkar med det heltidsarbetstvång som är förknippat med förskolan, utan inom några år drabbas av utbrändhet och psykiska problem, med katastrofala effekter för samhälle, familjer och barn.

Det borde vara uppenbart, också för de mest inbitna förespråkarna för ökad statlig makt, att vi nått en punkt där en statlig utredning inte bör handla om hur denna makt ska utökas ytterligare, utan om hur medborgarna ska återfå sin frihet och anförtros den uppgift de har de bästa förutsättningarna att hantera: att ge sina barn bästa möjliga uppväxtmiljö.