Historiskt har Sverige präglats av enhetlighet. Det gäller inte enbart i frågan om religion, med tusen år av kristen tro och fyra hundra år av luthersk statskyrka. Det gäller på andra områden också. Etniskt, språkligt och kulturellt har vårt land i hög grad varit ett enhetssamhälle. 

Men de senaste 50 åren har Sverige, i rasande fart, förändrats. I dag är vi ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle.

Snabba samhällsförändringar ställer krav på medborgarna. Det gäller inte minst förmågan att kunna tala med varandra, trots växande avstånd på områden där det tidigare fanns mer av en självklar gemenskap.

Tyvärr finns det många tecken som visar hur vi alltmer talar förbi varandra i det offentliga samtalet och väljer fördömandet framför att, åtminstone som ett första steg, försöka förstå.

I måndags publicerade DN en artikel av Rebecka Kärde, ”Samtiden börjar likna en farsartad mardröm”. Rebecka Kärde är uppmärksammad författare som 2018 tilldelades Svenska Akademiens kritikerpris och samma år blev invald som en av fem externa ledamöter i Svenska Akademiens nya Nobelkommitté.

Hon vet alltså mer om språk och kommunikation än de flesta av oss.

I artikeln upprörs Kärde över den nya regeringens politik. Dess budget gör att en ”tänkande människa står handfallen”. Framför allt gäller det klimatmålen. Finansminister Elisabeth Svantessons provocerande kommentar i SvD om att uppnå klimatmålen – ”Gör vi det inte så gör vi det inte” – får Kärde att avsluta sin artikel med frågan: ”Är hon ond eller bara dum?”

Den frågan utgör en tydlig illustration av det offentliga samtalets karaktär i dag. Om du inte håller med mig beror det på karaktärsbrister hos dig. Ett samtal som borde handla om fakta, argument, idéer och praktisk verklighet reduceras till en fråga om karaktär: Vad är du, ond eller dum?

Den som läser intervjun i SvD med finansministern ser att det för henne inte handlar om att negligera klimatet, utan om prioriteringar. I en tid av krig och inflation måste vardagen för människor fortfarande fungera. Därför handlar det om ”målkonflikter.”

Poängen här är inte att säga något om regeringens klimatpolitik, utan att ställa frågan om villkoren för samtal och debatt i frågor där vi inte är överens. Ett öppet och demokratiskt samhälle bygger på att intelligenta och goda människor kan komma till olika slutsatser i viktiga frågor.

Därför bör försöken att förstå gå före impulsen att fördöma och förnedra, argument bör få företräde framför avsky. Annars faller det pluralistiska Sverige isär.