Det är tyst om familjen i valrörelsen. Samtliga riksdagspartier står i princip bakom uppfattningen att politikerna ska ha makten över familjerna, föräldrarna och barnen. Av valmanifesten att döma kommer greppet att hårdna och valfriheten att beskäras ytterligare.

Också de tre partier som tidigare betonat familjens betydelse – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har tonat ner sin familjepofil.

Men det finns starka skäl att fundera över om inte Sveriges familjepolitik nått vägs ände, om den rent av är orsaken till en lång rad problem som i dag tynger samhället och den svenska ekonomin. I den amerikanska valrörelsen inför kongressvalet i november driver en ung Arizonakandidat, Blake Masters, linjen att en familj måste kunna försörjas med en lön, det vill säga att samhället behöver en ”back-to-normal”-politik.

Frågan kommer att väckas också här. Den familjepolitik som skulle öka skatteintäkterna har visat sig bli en belastning för samhället. För att få systemet att fungera krävs ett omfattande bidragssystem – för föräldra­ledighet, för vård av sjukt barn, för försörjningsstöd till dem som inte klarar normen två heltidslöner, därtill en omfattande barnomsorg i form av förskola och fritidsverksamhet.

Att samhället har tvingats inrätta ett antal nya jobb för att klara kravet på heltidsförvärvsarbete åt alla kostar pengar, och leder till nya kostnader. Satsningen på utbildning, för att minska behovet av arbets­tillfällen, är också en stor kostnad.

Därtill krävs ökade samhälls­insatser för att ta hand om de föräldrar och barn som inte orkar leva i systemet, som blir fysiskt och psykiskt sjuka av orimliga krav.

De växande skol- och normproblemen som uppstår när föräldrar inte hinner med den uppfostran som tidigare var självklar, ger ytterligare stora kostnader, kanske de allvarligaste av alla, eftersom det handlar om skador som inte kan repareras och som kommer att fortplantas i kommande generationer.

Det finns partier som oroar sig för samhällsklimatet och en försämrad medmänsklighet, dock utan att förknippa detta med den politiska styrningen av familjerna. Tvärtom, de vill ha mer styrning, till exempel genom ökad politiskt ledd integration i bostadsområden och förskola/skola.

Men den allra bästa integra­tionen sker i levande hem, i bostadsområden som inte är tömda på föräldrar och barn under dagtid, på lekplatsen, där föräldrar och barn möts, knyter kontakt, hjälper varandra och blir vänner. Kontakt på kommando är dömt att misslyckas.

Det är kort sagt dags att ställa frågan: Vilken familjepolitik krävs för att vi ska få ett medmänskligt samhälle, där barn och vuxna mår bra, där integrationen fungerar naturligt, där barn får lära sig de mänskliga grunder som krävs för att skolan ska fungera?

Att det inte är dagens familjepolitik torde vara uppenbart för alla.