En lärare på Solviksskolan i Järna blev nyligen uppsagd från sin tjänst på grund av sin vägran att kalla en av eleverna för ”hen”. Lärarens motivering var att hon inte ville medverka till att skapa könsförvirring hos eleven, och hon var villig att använda elevens namn i stället för ett oönskat pronomen.
Föräldrarna sade nej till detta och drev frågan vidare till skolans styrelse, som alltså till slut, med hänvisning till diskrimineringslagen, avskedade läraren. Motiveringen från styrelsens sida var att en lärare inte får vägra att använda det pronomen eleven själv föredrar, samt att användandet av enbart elevens namn skulle uppfattas som särbehandlande.
Oaktat detta specifika fall är ämnet med påtvingat tal både komplext och aktuellt. Ska man kunna tvinga någon att ljuga för att inte kränka någon annan? Om någon känner sig kränkt av att andra inte säger det pronomen man för stunden vill höra, är det väl minst lika kränkande att tvinga någon att säga saker som är icke-sanna för den talande?
Tänk följande scenario: En arbetskamrat, född pojke, upplever sig vara kvinna och vill bli kallad ”hon” av sina arbetskamrater. En troende kristen (eller judiskt troende) arbetskamrat tror att Gud har skapat varje människa till man eller kvinna – och att hon ska förbli det Gud har skapat henne till – och att Gud förbjuder människan att ljuga.
Den tidigare manliga arbetskamraten, som nu alltså känner sig som kvinna, blir kränkt och känner sig diskriminerad. Ska man tvinga den troende personen att, mot sin övertygelse, ljuga? Utifrån sin världsbild är det ju en lögn att säga något annat än vad man faktiskt tror är sant.
Här kolliderar två världsbilder, två olika sätt att se på ”sanning”. Om vi bygger ett samhälle där myndigheten äger rätten att tvinga medborgarna att säga de politiskt korrekta ”orden” är vi på väg in i en skrämmande Orwellsk framtid. Ska man tvingas välja mellan att ljuga eller få sparken?
Samtidigt har frågan fler dimensioner. Likaväl som religionsfriheten och yttrandefriheten måste värnas äger en medborgare rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen livsstil. Vi kan tycka vad vi vill om dessa val – även kalla det ”synd”– men som kristna måste vi respektera, och älska, alla människor. Transpersoner har lika högt människovärde som alla andra.
Vi ska respektera den andres val och värna det goda samtalet, men strida för rättigheten att vinna den andre för den egna saken. I det goda samhället finns inte plats för påtvingat tal eller munkavel för obehagliga åsikter.
Och varför inte tilltala varandra med personnamnet?