Den svenska självtillräckligheten fick ännu en spricka när statsministern häromdagen kallade till presskonferens. Efter månader av kompakt tystnad från förra och nuvarande regering skulle folket upplysas om att elen inte bara är dyr – den kan också ta slut.
Övriga Europa har sedan åtminstone i somras ägnat stora insatser åt att säkra tillgången till värme och energi under vintern, medan svenska politiker har sovit en törnrosasömn. Förre energiministern Khashayar Farmanbar upprepade under sina sista månader som ansvarig för landets elförsörjning att det inte behövdes några sparinsatser eller någon beredskap inför eventuell elbrist.
Medan andra länder drog ner på värmen i kontor och bostäder och engagerade sina befolkningar i omfattande sparprogram fanns en sådan utveckling inte på kartan i Sverige. Här har man haft samma nonchalanta attityd till hotande elbrist som man hade när coronapandemin kom allt närmare landet; det ansågs närmast löjeväckande att gardera sig och ha en beredskap. Det kunde ju vara bortkastad möda att ha en beredskap.
Ja, det ligger i sakens natur att det värsta kanske inte inträffar. Men om det gör det är det farligt att vara oförberedd.
Nu ska svenska folket plötsligt spara energi. Det är till och med akut, vilket tvingade statsministern att höja rösten och hota med elstopp. Visserligen har verkligheten tvingat medborgarna att spara el därför att kostnaderna för värme, varmvatten och hushållsel rusat i höjden. Människor förstår, till skillnad från aningslösa politiker och myndighetspersoner, att det inte bara gäller el utan också mat och annan krisutrustning.
De signaler – eller brist på signaler – som kommer från samhällets ledning är viktiga. I Tyskland, Frankrike, Spanien och andra europeiska länder har säkrandet av elförsörjningen varit en huvudfråga under ett halvårs tid. I Tyskland har regeringen uppmanat befolkningen att sluta gnälla och sätta på sig en extra tröja, man har drivit hårda sparkampanjer och genom lagstiftning minskat värmeförbrukningen för att undvika en kris under vintern.
I Frankrike har presidenten och finansministern bytt skjorta mot varm polotröja under kavajen och därmed signalerat att värme är något man måste hushålla med.
I Sverige har vi inte sett några sådana symbolhandlingar. Magdalena Andersson kommenterade visserligen statsministerns varning med att hon personligen ”har skitkallt hemma”. Men energiminister Busch visade att hon inte alls förstått vad det handlar om, hon kunde på regeringens presskonferens inte ge något exempel på eget sparande. Ett sådant svar duger inte i ett krisläge där man ställer stora krav på medborgarna.
Det går att minska elförbrukningen, det går att säkra el där den behövs bäst. Medborgarna är beredda att ställa upp, men landets ledning måste visa att den äntligen förstår att läget är allvarligt.