”Vad är sanning?” undrade Pilatus. Frågan är lika aktuell i vår tids samhällsdiskussion. I den senaste presidentkandidatsdebatten mellan president Trump och utmanaren Joe Biden hamnade sanningsfrågan i fokus. Exakt vilka pengar har respektive kandidat fått från utlandet? Vem var det egentligen som en gång använde ett nedsättande uttryck om svarta grupper? Vilken av de två kandidaterna har ansvarat för vilka beslut när det gäller coronaläget, klimatfrågan, migrationssituationen?

Historieprofessor Kim Salomon har nyligen utkommit med boken Jag anklagar …!, som handlar om de intellektuellas historia. Hans redogörelse har visserligen en störande partisk ton när han målar en bild av den intellektuella rörelsen i ständig motsättning mot en dogmatisk och förtryckande kristendom. Men bortsett från den snedvridna historiebeskrivningen har han flera poänger, inte minst för vår egen tid.

En nutidsmänniska som får ögonen på en gammal dagstidning slås omedelbart av den stora mängden text. Nyheter och fakta på sin plats, annonser och åsikter på sin plats. I dagens medielandskap har dock både textmängd och gränserna mellan fakta och åsikter filats ner. Det är inte längre de initierade analyserna som får det största mediala genomslaget, utan konfliktglada twittrare och Youtubers som pratar om datorspel och smink.

Sanning och fördjupning har svårt att konkurrera med känslor och yta.

Samma sak präglar politiken. Kim Salomon skriver att en av orsakerna till att de intellektuellas framtid hotas är att de stora utopierna har förlorat sin glans. Fascismen försvann efter andra världskriget, kommunismen efter Kalla kriget. Återstår gör då bara liberalismen, men hur spännande är den? undrar författaren retoriskt.

Här lyckas historieprofessorn dock inte föra diskussionen hela vägen i mål. Västerlandet står i ett vägskäl där även de intellektuella behöver börja ställa den fråga som medborgarna redan har ställt sig: Är liberalismen verkligen den självklara vägen för det nya årtusendet, eller finns det en grundläggande brist i det liberala projektet utan djupare moraliska rötter och med individen som alltings centrum?

Samtidigt står sanningsfrågan fortfarande kvar, och måste göra det i en öppen demokrati. Även om Washington Post profilerar sig starkt i det demokratiska lägret hade de ändå en viktig funktion under den sista presidentdebatten: en faktakoll. När någon av kandidaterna förmedlade en halv eller hel osanning kunde en faktakunnig kommentator snabbt göra en faktamässig bedömning av påståendet.

Detta är en viktig grund i en demokrati: Politiker kan betrakta verkligheten från olika håll, och de kan föreslå olika vägar framåt, men sanningen måste ändå stå som utgångspunkt för analysen. 

Boktiteln Jag anklagar…! pekar tillbaka på Dreyfusaffären i Frankrike i slutet av 1800-talet. När Émile Zola skrev dessa berömda ord som inledning på sin protest mot de falska anklagelserna mot den judiske kaptenen Alfred Dreyfus, gällde huvudfrågan inte ideologi, inte om allmän frustration, utan ärendet handlade helt enkelt om vad som var sant.

Det var sanningen som intellektuella kristna kämpade för under medeltiden, under utmaningar från världsliga härskare och ett förfallet påvedöme. Det var samma sanning som Martin Luther och andra reformatorer tog strid för. Samma sanning behöver vi värna i dag, oavsett vem vi möter som slirar på fakta och försöker vrida om dem till sin fördel.

För när allt kommer omkring är det fortfarande bara sanningen som gör oss fria. Det gäller både individer och stater.