Än en gång inleder riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD) en personvalskampanj. I många tidigare valrörelser har han fått kämpa sig till riksdagen från en position långt ner på vallistan, trots att han enligt nomineringsomröstning borde ligga i listans övre skikt.

I årets nomineringsomröstning hamnade Skånberg på tredje plats, men flyttades av valberedningen ner till sjätte, en placering där det knappast är möjligt att ens bli ersättare i riksdagen.

Förfarandet illustrerar det glapp som finns mellan folkvilja och politiska beslut. Förr fick medlemmarnas åsikter i regel genomslag när viktiga stämmobeslut skulle fattas. I dag ser det annorlunda ut, med betydligt större möjligheter för partierna centralt att påverka hur vallistorna ska se ut. Det är i princip en handfull ledamöter i en valkommitté som avgör vem som ska väljas till riksdagen.

Skånelistan sticker i ögonen också av annat skäl: Det finns inga yrkesbeteckningar och inga åldersangivelser för kandidaterna, upplysningar som är viktiga för väljarna. Om de vill veta vad kandidaterna står för, om dessa har riksdagserfarenhet eller annan viktig kompetens, måste de själva skaffa den informationen – såsom svaret på frågan varför en sittande ålderspresident i riksdagen av sitt parti flyttas till icke valbar plats i höstens riksdagsval.