Den 6 juni väntar en stor minnesdag för konungariket Sverige. Det är dock slående hur svagt engagemanget är i landet inför den stora dagen. Här finns det anledning för svenskarna att räta på sina ryggar och frimodigt fira 500 obrutna år av Sverige som självständigt land.

Denna försiktighet inför den stora jubileumsdagen är inte oväntad, men samtidigt historiskt och internationellt udda. Självständighetsdagen ”syttene mai” (den 17 maj) är en stor fest i Norge, och Finlands 100-årsdag 2017 var en stor högtid där. Och om tre år väntar 250-årsminnet av USA:s självständighet, som lär bli ett rejält firande.

För nästan alla länder är minnesdagen av att ha gjort sig fri från utländsk makt något verkligt stort att visa stolthet inför. Men i Sverige är saken en annan; förklaringen stavas både historia och ideologi.

För många svenskar känns den 6 juni 1523 mycket avlägsen, den dag då Gustav Vasa valdes till kung över Sverige. Dagen ligger också långt bort, men dess följder lever vi i än i dag. Kalmarunionen och danske Kristian Tyranns makt över Sverige var över, och Sverige var ett fritt land igen.

Två gånger har ett enat Sverige växt fram, och båda gångerna skedde det parallellt med en våg av kristen mission och reformation. På 1000-talet blev Sverige ett rike, samtidigt som landet kristnades. Och Gustav Vasa blev kung samtidigt som reformationen sköljde över Europa och förnyade fokuset på Bibeln och människans personliga gudsrelation.

I dag, på 2000-talet, har dock Gud och kyrka förpassats till det offentliga Sveriges utkanter. Och parallellt med detta har samtidskulturen fått en distanserad känsla inför den egna nationen. Det beror till stor del på det stora inflytandet för socialistiska och liberala tankegångar, där tradition, nation och för den delen också religion betraktas som något förlegat, närmast farligt.

Den israeliske statsvetaren Yoram Hazony argumenterar för att nationalstaten är den rimligaste och även den mest bibliska medelvägen mellan två ytterligheter: imperialism och överstatlig federalism. Varje folk behöver kunna skydda sig självt, och det skyddet ligger i nationalstaten.

Denna idé är dock mycket nyare än Gustav Vasa, och fick sitt genombrott under 1800-talet. Efter Napoleons ursinniga erövringskrig började Europas länder alltmer omfatta idén om att varje nation kunde behöva en egen stat. Det vore bättre för alla, utom för krigslystna kejsare vars främsta intresse var att öka sin egen makt.

Yoram Hazonys tankar präglas av den unika judiska erfarenheten, och utifrån den ser han naturligtvis också att nationalismen har haft sina baksidor. Men han pekar samtidigt på den svidande sanningen att om en judisk nationalstat hade funnits på 1930-talet så hade Auschwitz aldrig inträffat.

Han har också en allmängiltig poäng som även vi i det liberala Europa kan lyssna till. Lösningen på vår tids samhällsproblem är inte att varje land bygger upp murar omkring sig, men inte heller att avskaffa alla gränser, vilket i längden kan sluta i en världsregering. Den goda medelvägen ligger någonstans däremellan, och det finns få alternativ som överträffar den fria nationalstatens idé.

Därför kan vi med tacksamhet glädja oss över att det moderna Sverige på tisdag firar ett halvt årtusende som självständigt land. Det är en stor välsignelse för ett folk och ett land att inte behöva lyda under invaderande härskare, utan kunna vara fritt att styra över sig självt.

Det självständiga och fria Sveriges morgondag är inte fri från utmaningar, men vi möter dessa bäst genom att vila på och lära av erfarenheterna från gårdagen.