Debatten som pågår gällande kyrkans förhållningssätt till samkönade relationer rymmer många dimensioner. En av dessa är vad det innebär att vara medlem respektive ledare i en lokal församling.

Lite grovt skulle man kunna säga att det finns två huvudlinjer gällande detta i Sveriges frikyrklighet. Den ena grundar sig på en närmast total öppenhet. Alla som vill vara med är välkomna, och som församling lägger man sig inte i hur man som medlem lever sitt liv. Möjligen kan man ha någon form av grundläggande bekännelsekrav, men vad detta står för är i praktiken upp till individen att avgöra.

Den andra huvudlinjen bottnar i en traditionell frikyrklig tanke om den rena församlingen. Här har man tydliga principer för vad som gäller om man vill bli medlem. Och när man väl har passerat nålsögat innebär detta att alla funktioner och positioner i församlingen är tillgängliga – åtminstone i teorin.

I den pågående debatten är det företrädarna för linje 1 som tenderar att stå främst i ledet. ”Församlingen är ju en nådens gemenskap, hur skulle vi som kristna kunna sätta upp några kriterier för vem som får vara med eller inte?” Företrädare för linje 2, i sin tur, uppvisar oftare än förr en vånda över att deras hållning uppfattas som kategorisk, eller i värsta fall dömande.

Allt fler från linje 2 överväger därför att byta hållning – både i synen på samkönade relationer och på andra värderingar som har med den kristna livsstilen att göra. Filadelfia Stockholm är ett aktuellt exempel på detta.

En fråga som man kan ställa sig med anledning av detta är samtidigt: Kan det vara så att det är församlingsstrukturen snarare än bibelsynen som ställer till det för vissa av de församlingar som debatterar dessa frågor? Att man alltså riskerar att distansera sig mer än nödvändigt från Bibelns undervisning för att man känner sig tvingad till detta av sin egen församlingsstruktur?

Ett sätt att komma vidare i dessa frågor skulle i så fall kunna vara att överväga en tredje väg i synen på medlemskap och ledarskap i församlingen. Denna linje, som redan praktiseras i vissa församlingar, kan till exempel se ut så här:

Vägen in i församlingen går via en obligatorisk medlemskurs eller introduktion, där man klart och tydligt går igenom vilken tolkning församlingen har i frågor som är centrala utifrån Guds ord, men också utifrån den specifika kallelse man upplever sig ha fått från Herren. För att bli medlem behöver man inte nödvändigtvis omfatta alla dessa värderingar, men man får på förhand veta vad församlingen står för och man får veta att man som ledare i församlingen förväntas förkroppsliga dessa värderingar (jfr 1 Tim 3:1–14).

Poängen med denna modell är att man spelar med öppna kort. Man är vare sig otydlig med vad man står i centrala och/eller brännande frågor eller ger ett tyst medgivande till en livsstil som enligt Bibeln ligger i strid med Guds vilja. Samtidigt bjuder man in till en process, där man som enskild inte måste vara ”färdig” redan innan man har tagit steget att bli medlem.

På så sätt minskar man också risken för att i onödan gradera olika synder, eftersom man enbart drar den ”skarpa” gränsen i fråga om ledarskap. Ledarskap är ju trots allt en förtroendebransch, och kan inte vara en rättighet ens för den som är församlingsmedlem.

Traditioner och strukturer har som bekant en tendens att bli ”heliga kor” och det kan sitta långt inne att peta i dessa saker. I vissa fall är det också en stadgefråga, som därmed kräver två på varandra följande årsmötesbeslut för att ändra.

Men om alternativet är att tumma på församlingens teologi måste det rimligen vara värt att överväga.