Många länder har de senaste veckorna infört drastiska begränsningar av medborgarnas rörelsefrihet. Den svenska regeringen har gått mer försiktigt tillväga, men den praktiska innebörden i denna allvarstid har ändå blivit att allt som inte anses helt centralt prioriteras ner.
Intressant nog är mycket av det som nu med något slags självklarhet faller bort också sådant som ledande opinionsbildare de senaste åren har lyft fram som helt centralt.
Socialdemokraterna får just nu möjlighet att utöva sin starkaste gren: den statsbärande funktionen. Partiets unikt dominerande roll under det senaste seklet har gett en intim koppling mellan myndigheter och regeringsparti. I normalfallet är det problematiskt, men i kristid kan ett dominerande regeringsparti dra nytta av denna nära myndighetskontakt.
De senaste veckornas presskonferenser har andats allvar – både i det som sagts, men lika mycket i den icke-verbala kommunikationen. Nu är inte tid för symboler för olika intressen eller ideologier. Dessa dagar används endast den svenska fanan med ett gult kors mot en blå bakgrund. Det är bra och värdigt.
Men vi kan tänka oss vilket underligt intryck det hade gett om regeringen i denna stund i stället ställde upp framför den regnbågsfärgade fana som i andra tider brukar framhållas som påstått samlande symbol.
Det är noterbart hur den pågående krisen har fört åt sidan den identitetspolitik som annars hålls så högt. Det beror inte på att utsatta grupper skulle ha blivit offer för det strukturella förtryck som deras tillskyndare målar upp. Utan för att deras verklighetsbild är ett överflödsfenomen, en syssla för en kultur där människorna redan har fått sina basala behov tillgodosedda.
Men i pandemins tid faller sådana ideologiska resonemang snabbt bort. De saknar helt enkelt bäring på människors innersta behov, och faller därför i praktiken på sin egen orimlighet.
Den fråga där radikalismens förkämpar har fortsatt dra till kamp handlar om aborterna. Planned Parenthood, RFSU:s Hans Linde och ytterligare några namnkunniga företrädare har på sistone gjort utspel om att de coronadrabbade länderna måste prioritera aborter mer.
Det är verkligen anmärkningsvärda krav. När samhällsapparaten nu sätter till alla resurser för att försöka rädda människors liv måste det anses som starkt provocerande när någon vill vrida om vårdens fokus till att istället ta människoliv.
Från statsmakterna ser vi ändå hur andra värden lyfts dessa dagar. Folkhälsoläget har tvingat fram en reflektion över den sekulära individualism som gjort svenskarna till världens kanske mest isolerade folk, och väckt värden som till stor del måste anses som bibliskt inspirerade. Stora delar av samhällslivet är i dag stängda, och den arbetande befolkningen gör stora uppoffringar i syfte att minska dödstalen bland äldre och multisjuka.
Denna samhällskostnad är just nu mycket hög, men själva principen att avstå från det egna välståndet för att bistå sin nästa har trots allt en kristen grund. De senaste veckorna har också lyft insikten att människan inte mår väl av isolering, och att vi behöver finna nya sätt att odla den gemenskap som den senaste månaden har visat att människan längtar efter.
I bästa fall kan insikterna från detta stålbad leva vidare även när covid-19 har glidit över till minnenas värld. Det är i nödens tider vi människor lär oss de oundgängliga visdomar om offervilja och gemenskap, som annars så ofta överskuggas av den normbrytande hyperindividualismen.
Nu uppenbaras människors verkliga behov, och det vore värdefullt om de får stå kvar i fokus även när denna virusvåg har ebbat ut.