Det har nu gått några dagar sedan president Joe Biden deklarerade att USA erkänner det armeniska folkmordet, även kallat Seyfo. Reaktionerna har varit många över hela världen och glädjen stor inte minst bland ättlingarna till alla offer.
Frågan är varför det dröjt så länge för USA att erkänna det uppenbara? Finns det verkligen historiska tveksamheter i fråga om Seyfo?
Visst, Turkiet vägrar att erkänna att ett folkmord begåtts och kallar allt tal om detta för populistiskt. Men det råder inga tveksamheter bland historiker och forskare om Seyfos horribla verklighet. Mellan 800 000 och 1,5 miljoner assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker slaktades systematiskt av de osmanska styrkorna med början 1915.
USA:s tveksamhet har handlat om oviljan att skada relationen med det viktiga Natolandet Turkiet. USA har bland annat strategiska flygbaser i Turkiet.
Men nu sällar sig alltså även USA till de övriga länderna, bland annat Frankrike och Ryssland, som tidigare erkänt massakern som folkmord. ”Ett kraftfullt steg”, säger Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan. Aras Lindh, analytiker vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm, menar att detta är viktig ”signalpolitik” från USA:s sida.
Men Sveriges (S)-ledda regering signalerar fortsatt tveksamhet. Trots historiska fakta. Trots att riksdagen gjorde ett erkännande redan 2010. Trots att Stefan Löfven under valrörelsen 2014 lovade ättlingar till folkmordets offer att verkställa riksdagsbeslutet om han blev vald till statsminister.
Varför? Det måste finnas en orsak som väger så tungt att man är villig att blunda för – eller åtminstone förminska – historiska fakta, givna vallöften och tidigare riksdagserkännande. Varför vill Stefan Löfven fortsätta förminska detta uppenbara folkmord? Mig veterligen har Sverige varken flygbaser i Turkiet eller medlemskap i Nato.
Den grävande journalisten Johan Westerholms uppgifter (se VID Kultur 27/4, samt hans bok Islamismen i Sverige, Greycat Publishing) är häpnadsväckande. Där beskrivs bland annat ett samarbete som ingicks mellan (S) och Sveriges Muslimska råd 1999 och som resulterade i ett projektavtal mellan de båda parterna.
Om det är detta, eller liknande, ”styrdokument” som i praktiken gör (S) tveksamma till att erkänna Seyfo, så är det en skandal.
Justitieminister Morgan Johanssons initiativ att göra det förbjudet att förneka Förintelsen rimmar märkligt i ljuset av denna socialdemokratiska förminskningspolitik rörande Seyfo. Politisk historierevisionism hör inte hemma i Sverige.