Ett klassiskt uttryck från Bibeln lyder: ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”, ett uttryck som återfinns både i Ordspråksboken och i Psaltaren. Ett delvis liknande uttryck brukar tillskrivas filosofen Sokrates: ”Definitionen av termer är vishetens begynnelse”. Även om det är tveksamt om citatet verkligen går tillbaka till Sokrates så fångar det något väsentligt i hans tänkande; vikten av att noga definiera vad vi menar med våra ord.

I en gästkrönika i tidningen Dagen fortsätter teologen Emma Audas debatten om kristen tro och polyamorösa relationer. Förvånande nog vill hon inte att frågan ska diskuteras utifrån vad som är ”naturligt och moraliskt” eftersom en sådan utgångspunkt inte bara är tråkig utan också ”teologiskt svag”. Audas fortsätter:

”I många kristna sammanhang behandlas det heterosexuella äktenskapet som den naturliga samlevnadsformen för människan. Men äktenskap är inte särskilt naturligt. Naturligt är att dricka vatten om man är törstig. Äktenskap är i den meningen rätt onaturligt.”

Här hade man med Sokrates önskat tydligare definitioner av vad uttrycket naturligt står för i kristen tro.

En betydelse är att det står för vad som är naturligt i relation till vår biologi, som behovet av att släcka sin törst eller att regelbundet sova. Men enligt kristen tro kan människan inte reduceras till enbart basal biologi. Det finns fler dimensioner i begreppet naturligt.

Eftersom vi är skapade av Gud till hans avbilder finns det sådant som följer naturligt utifrån hans intention med oss. Det handlar om vad som korresponderar med Guds vilja med människan. Här betyder naturligt ”det som är i linje med vår mänskliga natur sådan Gud avsåg den i skapelsen”.

Men det går inte att stanna här. Var och en som känner sig själv kan också konstatera att något lagt sig mellan Guds intention och mitt eget väsen som människa. Bibeln kallar det för synd. Det är inte självklart att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv; vi människor sätter i stället oss själva i centrum. Det som utifrån skapelsen följer naturligt utifrån vilka vi är som Guds avbilder har genom synden förvrängts och kan därför uppfattas som onaturligt – det ligger inte i linje med vår syndfulla natur.

Det går inte att förstå kristen tro utan distinktionen mellan skapelse och syndafall, mellan vad vi ursprungligen var och vad vi har blivit.

Äktenskapet som en monogam relation mellan en man och en kvinna är naturligt utifrån Guds vilja med människan i skapelsen, det ligger i linje med vårt egentliga väsen. Men efter syndens inträde i världen upplevs det heterosexuella monogama äktenskapet, precis som Audas skriver, i många lägen ”inte särskilt naturligt”. I stället kan polygami (månggifte), poly­amori (flersamhet), promiskuitet, otrohet, samkönade sexuella relationer kännas mer naturligt. Men frågan är alltid: Beror det på vad vi är eller på vad vi blivit? Kommer det ifrån skapelsen eller är det en konsekvens av syndafallet?

Audas slutsats saknar den bibliska människosynens dubbelhet mellan att vara skapad av Gud och samtidigt vara en del av en fallen mänsklighet. Hon skriver:

”Vi försöker alltså inte leva monogamt för att vi tror att vi är skapade så. Vi får leva monogamt om vi tror att det är en livsform som lär oss att älska…”

Postmodern individualism präglar vår kultur. Det enskilda jaget sätts på piedestal mer än tidigare i historien. Audas text ser ut att passa in i det mönstret. Teologiskt är priset dock högt. Utan distinktionen mellan skapelse och syndafall inget behov av frälsning.