Vi måste lära oss att ropa mer till Gud.

Har du liksom jag någon gång upplevt tomhet och likgiltighet i gudstjänster? Har du liksom jag ibland saknat Andens liv och rörelse? Förnöjsamhet och det mediokra som lyser i mötesdeltagares ögon. Förväntningar finns inte.

Som talare och predikant är det en hemsk känsla, en frustration och sorg. Gud vill så mycket mer. Han vill komma och överraska varje mötesdeltagare med tilltal, tro och närvaro.

Som talare och predikant, vad gör man?

Restriktioner har börjat släppa. Man kan resa och vara ute och ha möten och gudstjänster igen. Jag har saknat mitt resande. Att få komma ut och tala och ge kunskap om det nyandliga smörgåsbordet, att läsa Bibeln tillsammans med församlingen och peka på Guds sanningar är en ynnest. Att be och betjäna människor, se Guds kärlek vidröra och förlösa är så vackert.

Jag blev inbjuden att ha en helg tillsammans med ungdomar, att inspirera kring Andens liv samt undervisa om new age i ungdomsvärlden. Eftersom jag jobbar med ungdomar till vardags och älskar den åldern reste jag i väg med stor förväntan att få peppa och inspirera dem till ett starkare Guds liv. Att få locka dem till goda vanor i bibelläsning och bön.

Möten och samlingar avlöste varandra. På lördagskvällen skulle det vara Andens kväll och utgjutelse. Många ungdomar var inte andefyllda eller talade i tungor.

Jag upplevde desperationen från mitt eget hjärta att ”nu måste du komma och ta över, helige Ande”. Jag kände av förnöjsamheten på mötena vi haft. Jag visste att Jesus ville förlösa mer. Hur skulle det kunna få bli så som Gud ville? Vad och hur skulle jag göra?

Jag satt i tankar och bön och suckade till Gud. Då hörde jag Andens tilltal. ”Ropa till mig, ropa mer, Gunilla, om min smörjelse. Ropa och lovsjung mig så ska jag förlösa min närvaro på ett nytt sätt.” Jag förstod att Gud ville att jag skulle höja rösten och ropa ut förlösande och gudsnärvaro över kvällen.

Jag gick på en bönepromenad, upp på klipporna. Med lovsång i öronen började jag sjunga och ropa till Herren om att förlösa sin smörjelse över kvällen. Jag var helt ensam, jag kunde verkligen både sjunga och ropa fritt.

Något skedde där, något nytt kom över mig av tro och glädje.

Hur ofta ropar du till Gud? Hur ofta ropar vi om hans kärlek, hans nåd och liv? Vi är ofta ganska tysta och har våra rutiner i bön. Guds ord säger ”ropa till mig på nödens dag” (Ps 50:15; se även Jer 33:3).

Ibland behöver vi ropa ut våra hjärtans nöd och tankar, ibland behöver vi viska våra böner, eller samtala med Herren i bön. Ibland behöver vi gråta eller lovsjunga i bön. Variation i bönelivet förlöser glädje och nytt hopp.

Efter den bönepromenaden i rop och lovsång var jag både påfylld och väldigt förväntansfull på vad Gud skulle göra med ungdomarna den kvällen.

Andens liv kom och tog över med besked. Tårar, tungotal, förbön vid estraden och nya beslut som fattades. Tro, glädje och ivriga ögon som såg något nytt i tro öppnades. Det blev Andens kväll.

Vi måste lära oss att ropa mer till Gud, tror jag. Det ger oss nya vingfjädrar att flyga högre och se mer. Det förlöser Guds kraft.

Vad ropar du om i höst? Vad ropar du ut i befrielse? Höj din röst i bön och i tro!