Nasrin Sjögren: Längtan efter en bättre värld

Synd. Död. Lidande. Stora ord. Tunga begrepp.
Någonstans läste jag att vi började brytas ner då vi vände på prioritetsordningen. Hur vi förlorade allt mer av både själ och ryggrad när lidande blev det vi till varje pris försöker undvika.
Döden är det som skrämmer oss mest därefter. Synden oroar oss minst och sist. När det som verkligen hotar att förgöra oss är synden. Vars lön är just döden. Lidandet är det minsta bekymret i sammanhanget.
I en perfekt värld skulle ingen behöva lida. Men detta är uppenbart en fallen och trasig värld. Så länge vi lever här, är vi alla dömda att längta efter en annan tillvaro. Som ett hål i bröstet, törstande efter någonting vi ännu inte har sett eller hört. En lidelse som orsakar lidande.
Den som gör det till överordnat mål att undvika lidandet löper en oerhört hög risk att bli en mycket rädd och feg liten varelse. Harigt kryssande mellan livets smärtstationer, förlamas man samtidigt av en skräck för döden. Den försöker man ömsom gömma och ömsom lura sig förbi. Om så för att förlänga livet bara en liten stund till.
Om synden därtill viftas bort, eller rentav tas in i ens inre rum som en god gammal vän, är det bara en tidsfråga innan man ser ett förvridet monster i spegeln.