Julen, problem för samhället

Nu står den för dörren – julen. Ankomsten är nära. Kristi ankomst; Gud, så som han uppenbarar sig för oss i ett nyfött barn. Jag gläds åt att åter få välkomna honom, och jag gläds åt de festdagar som nu kommer.
I resten av samhället – det sekulära – är julen däremot snart slut. Hysterisk julstress, ett sanslöst frossande i julmat och ett övermått av gladlynta julsånger har östs över oss sedan i oktober och redan på juldagen slår de första butikerna upp portarna till mellandagsrean. Inte konstigt då, att många vill slänga ut både julgran och julpynt direkt efter julklappsutdelningen!
I senaste numret av Hemma i HSB läser jag i ett reportage:
"Men efter julafton är jag nöjd, då tar jag bort allt. Ett år packade vi till och med ner allt på julafton..."
De där korta meningarna representerar sannerligen en egendomlig syn på julen. Så tomt och innehållslöst det låter... Julen börjar ju på julaftons natt – tiden dessförinnan är endast en förberedelse för Kristi ankomst.

Hur många vet egentligen det, i dessa tider av aggressiv sekularisering? Och hur många bryr sig? Det får gärna vara helg, det får gärna serveras god mat och spelas trallvänliga julsånger på radion. Men låt för all del inte det kristna budskapet bli alltför tydligt – det kan ju uppfattas som kränkande för de svenskar som inte är kristna.
Vilket trams.
Som om kyrkorna skulle kränka någon med sitt budskap. Det enda som är kränkande med julen är köphysterin, stressen och den ständiga uppvisningen i vem som kan köpa mest och bjuda bäst. Men det är inte de kristna kyrkorna som pressar oss att överkonsumera och äta oss illamående. Den kristna julen manar, tvärtom, till eftertanke och frid.

Och kanske är det just det som skrämmer. För hur skulle det se ut om människor stannade upp och begrundade sina liv och gärningar? Det skulle ju rentav kunna resultera i att fler vände sig till Gud! Det vore naturligtvis ett förfärligt dilemma för ett land, vars officiella linje är att det är en självklar mänsklig rättighet att abortera ofödda barn, och där högljudda lobbygrupper på fullt allvar förespråkar aktiv dödshjälp. Alltså försöker man avskaffa Kristus ur julen, och man börjar med barnen; bort med adventsljus i skolan och bort med skolavslutningar i den förhatliga kyrkan.
För att förankra kristofobin i folkdjupen propagerar politiker och medier allt mer hätskt mot den kristna tron. Den, som inte tillfullo anammar det sekulariserade samhällets cyniska inställning till mänskligt liv, klassas med automatik som bakåtsträvande och samhällsfarlig.
I P1:s Konflikt den 12 december jämförde Dilsa Demirbag-Sten Livets ord med de extrema islamistiska organisationerna – utan att överhuvudtaget bli emotsagd. Själv minns jag inte när Ulf Ekman senast skickade ut självmordsbombare, men jag kanske helt enkelt lider av ett extremt dåligt minne.

Jag har dock inte sämre minne än att jag vet varför vi firar jul. Så när butikernas högtalare tystnat står jag i kyrkan och stämmer upp "Dagen är kommen". Och jag avslutar denna krönika med att önska Världen idags läsare en välsignad jul och ett riktigt gott nytt år!

Bitte Assarmo
debattör och fri skribent