Hur sjuk får man vara?

Min mormor, salig i åminnelse, berättade gärna om livet när hon var ung. Hon växte upp i en småbrukarfamilj i norra Ångermanland där livet var synonymt med arbete, mycket arbete och hårt arbete.
Som nykonfirmerad började mormor, som så många andra flickor, "tjäna" som piga på gårdar i närheten. När hon kom hem på lediga dagar var det bara att hugga i och hjälpa till i sjubarnshushållet. Det var inte lönt att gnälla över lite huvudvärk, och när mormor en dag dessutom kände sig lite febrig så klagade hon självklart inte. När hon till slut svimmade på tröskeln under ett lass med ved, så tvingade syskonen henne i säng, under hennes våldsamma protester.
Det visade sig att mormor fått spanska sjukan. Hon klarade sig dock helskinnad från denna pandemi som anses ha släckt flest liv i mänsklighetens historia. Men troligen blev hon inte liggande länge. Det fanns ju fortfarande ved att bära in, djur att fodra och kor att mjölka.

Den här historien tänker jag på när jag nu några dagar legat för ankar i en av de förkylningar som barnen tar med sig hem efter skolstarten. Ganska snart efter att man hämtat sig från 40-gradig feber uppstår dock frågan: när är jag tillräckligt frisk för att jobba?
Avvägningen mellan att stanna hemma en dag för länge eller en dag för lite är ibland svår att göra. Det är inte utan att funderingar på karensdagar, lönebortfall och anhopningen av ogjort arbete påverkar beslutet att kanske börja jobba en dag tidigare än vad som egentligen vore hälsosamt. Men å andra sidan tänker jag omigen på mormor och hur ännu mer tvingande omständigheter fick henne att raskt kliva ur sjuksängen – och hon blev ju trots allt åttisju år...

De här funderingarna får sedan större proportioner när jag hör om ännu ett nytt "offer" för de nya sjukförsäkringsreglerna. Efter en flod av kritik har de nya reglerna mildrats, men frågorna kvarstår: Hur sjuk kan man vara för att ändå räknas som frisk? Och hur frisk ska man behöva vara för att orka vara sjuk?
Systemändringar är aldrig lätta att göra, och jag tror inte att det är sjukdomsförakt eller ren elakhet, som vissa påstår, som ligger bakom de nya sjukförsäkringsreglerna. Till viss del handlar förändringarna om vår bristande solidaritet med de verkligt sjuka. Ju fler som missbrukar möjligheten till sjukersättning, desto högre blir kostnaderna för staten och desto hårdare blir reglerna. Men det är också ovärdigt att verkligt sjuka människor kommer i kläm mellan Försäkringskassan, sjukvården och Arbetsförmedlingen, och förlorar all möjlighet till försörjning på grund av stelbenta, motstridiga regler.

Viktigast av allt är dock att man försöker hitta roten till den ohälsa som de höga svenska sjukskrivningstalen speglar. Hur kommer det sig att ett folk som borde vara så friskt mår så dåligt? Att kvinnor sjukskriver sig oftare än män? Och att kommun- och landstingsanställda mår sämre än anställda inom stat och näringsliv?
De här frågorna måste ställas och besvaras. Annars är risken att vi, som så ofta, försöker behandla symtomen i stället för själva sjukdomen. I förlängningen är det lika effektivt som att försöka bota magsår genom att äta plåster.Maria Andersson
maria.andersson@varldenidag.se