Homobilder i

Jag känner mig inte alls kränkt, när jag besöker stjärnfotografen Elisabeth Ohlson Wallins utställning, Jerusalem, på Södra teatern i Stockholm. Jag känner mest sorg och ledsenhet. Sorg för att Elisabeth Ohlson Wallin med "konstens frihet" som täckmantel ger sig rätt att förgrova och vandalisera helighet. Men också ledsenhet för att hon ser förgrovningen och råheten som nödvändig för ett seriöst samtal om tro och homosexualitet. Ohlson Wallins Jerusalem utgör inget nytt i den debatten. Skillnaden är att hon nu samlar hatmotiv och citat också från islam och judendom. Hon är medveten om att hon laddar upp helheten med att fysiskt vara på platsen för både judars och kristnas heliga historia, stadsmuren och gravkyrkan. Den islamska Tempelmoskén vågade hon inte ens komma i närheten av. Provocerandets mod har sina gränser. Eller kanske sina medvetna motiv?

Egentligen är det inte så stor skillnad på Elisabeth Ohlson Wallins och Lars Wilks provokationer. Skillnaden är främst att Ohlson är en så mycket skickligare konstnär. Utställningen Jerusalem presenteras av Södra teatern i Stockholm som den första i en serie om andlighet och som man kallar för "Guds bakficka". Den är bedövande estetiskt skicklig. Brytningen mellan provokation, mörker och ljus, råhet och helighet är både fantasiskapande och berörande. Men ingen ska få mig att tro att Elisabeth Ohlson Wallin har något särskilt ädelt eller demokratiskt syfte med sina bilder. Hon är sedan länge ett skickligt men pågående redskap för alla dem som på feministisk och fanatisk grund vill förändra och upplösa ett kristet normmönster och klassiskt etiska värderingar. Religiösa föreställningar om helighet är perfekta att utsätta för hennes typ av "chockkonst". Det ger dessutom konstnären själv god utdelning till sitt ego och har en hög kändiseffekt. I tv-soffan sa hon nyss att hon gärna vill bli populär bland folket och att hon sätter kärleken framför uråldriga profetord.

Det intressanta är att hon lever i ett sammanhang där ingen kräver att hon ska lyda uråldriga profeter, eller kastar henne i fängelse för fel åsikter eller fel bilder. Hon blir i stället beundrad för sin estetiska begåvning. Men ändå mer intressant är det att hon aldrig en sekund tycks fundera över hur hon spelar med i att bygga upp en propagandistiskt och populistisk idé och åsiktskultur där alla medel är tillåtna för att tysta den som inte tycker "rätt" och där källkritik och sammanhang är alldeles oväsentliga.
När Elisabeth Ohlson Wallin tar bilder utanför Jerusalems murar på två nakna män i samlagsställning, eller i gravkyrkan på två kvinnor som kysser varandra som ett kärlekspar kysser, är det naturligtvis en bildprovokation och en hänsynslös handling. Det är dessutom en vulgärargumentation i bild, parad med en infernalisk och medveten citatvrängarkonst från i synnerhet Gamla testamentet. Elisabeth Ohlson Wallin underlättar inte ett samtal om tro och sexualitet. Hon förstärker fördomar och sätter enbart helt egoistiskt allt ljus på sig själv. Hennes mod är inte mod, det är övermod och dåligt omdöme. Hon begär sympati som förment offer i sin sextolkning. Hon utsätter dessutom de agerande människorna på bilderna för stora personliga risker i sina egna kulturer.
Det är svårt att invända mot Södra teaterns ambitioner i tiden att fånga upp andligheten i samhället. Synd bara att man inte lät premiären av Guds bakficka höja sig över det mest förmodade av populistisk spekulation. Siewert Öholm