Har vi tid för våra barn?

Om ganska precis tre månader föder jag mitt och makens första barn. Det är en vital och livlig liten människa som redan nu tydligt demonstrerar sin existens. Denna nya individ har fått mig att tänka extra mycket kring vilket slags samhälle han eller hon kommer att födas till inom kort. Mer specifikt funderar jag på hur vi ska göra för att ge vårt barn kärleken, tiden och utrymmet som behövs för att det ska kunna utnyttja sin fulla potential. Hur förhåller vi oss till barnen i Sverige så här på slutet av 00-talet?
Jag ser att vi vuxna talar oss varma för hur viktiga barnen är. När vi verkligen kommer i gång poängterar vi gärna allvarligt och högstämt att barnen minsann är vår framtid. Vi lyfter fram dem som samhällets hörnstenar utan vilka allt skulle falla samman.
Samtidigt talar våra handlingar ett helt annat språk. Den i retoriken så viktiga hörnstenen behandlas i praktiken som en besvärande stötesten.
Signalen från samhällets olika institutioner är tydlig. Barnen betraktas som socioekonomiska enheter i den sociala ingenjörskonstens Sverige. Om de inte tillhör den olycksdrabbade fjärdedelen som dödas redan under sina första månader i (moder)livet av diverse mer eller mindre godtyckliga skäl, är detta vad de flesta har att förvänta sig: det första dryga året får man sannolikt tillbringa hemma med mamma och pappa. Har man tur får man en rik mamma som har sinnesro, tid och råd att amma länge. Det står om det i tidningen. Väljer du en fattig mamma får du faktiskt skylla dig själv.

Därefter tycker de vuxna att det får räcka och att det är dags för föräldrarna att börja göra nytta igen. Att ta hand om den egna ettåringen är nämligen inget riktigt jobb. Däremot betraktas det intressant nog som ett ordentligt arbete att ta hand om andra människors små barn. Fast det gäller bara om det är många barn på en gång i särskilda lokaler. Till det har man speciellt utbildade vuxna som man har anställt. Det här upplägget kostar faktiskt mer rent samhällsekonomiskt än att låta en förälder stanna hemma med det egna barnet. Av det lär vi oss att det är ett ideologiskt viktigt arrangemang att ha det på just det viset.

När skolan sedan börjar har man blivit så stor att man förmodas klara sig rätt mycket själv. Man får mat, kläder, (många) leksaker och kanske en egen dator på rummet. Har man tur får man prata med föräldrarna upp-emot en kvart om dagen. Mer än så hinner de inte med. Det är ju så mycket annat som måste göras efter jobbet! Ja, så är det.
Välkommen till världen, lilla vän. Du ska veta att du är viktig och att framtiden hänger på dig. Men var inte besvärlig nog att sakna mamma och pappa eller önska att du blev sedd, bekräftad och älskad bara för att du finns. Nuet tillhör nämligen oss vuxna. Inbilla dig inget annat! ...eller? Ska vi ha det så här?

Nasrin Mosavi Sjögren
student och samhällsdebattör