Krönika
Har politiken den auktoritet som krävs för denna kris?
Ingen kan väl tro att förlorade auktoriteter inte ersätts av nya – oavsett vilken sfär vi talar om?
I en nyligen framlagd avhandling av filosofie doktor Per Ewert, redan utgiven i populärversion med titeln Landet som glömde Gud, beskrivs hur Sverige blev världens mest sekulär-individualistiska land. Att vi så har blivit är ingen tillfällighet, utan är medvetet frammanat av inte minst socialistiskt inspirerade makthavare inom Socialdemokraterna med även Folkpartiet/Liberalerna.
Det som eftersträvades var autonomi för individen – från auktoriteter, gemenskaper, det Heliga.
Förvandlingsnumret började med Svenska kyrkan, för att därefter övergå till skolan och till sist rikta sig mot familjen, skriver Ewert. En slutsats jag drar är att de konkreta auktoriteter individen skulle befrias ifrån var prästen, magistern, fadern – vid tiden för omdaningen självklart alla män.
Frågan är om detta politiska projekt blev helt lyckat?
Att människor befrias från auktoriteter som inte har medmänniskorna och det allmänna bästa för ögonen, utan främjar egen vinning och makt, är inget att sörja. Det är eftersträvansvärt. Frågan är vad som kommer i stället. Ingen kan väl tro att förlorade auktoriteter inte ersätts av nya – oavsett vilken sfär vi talar om?
Min tanke går till det polismyndigheten kallar ”utsatta områden” med i dag helt nya auktoriteter. Här kan inte ens myndigheten själv verka; det råder parallella samhällsstrukturer, extremism och organiserad brottslighet; det är ”akut” att vända läget. Allt enligt polisen. Antalet utsatta områden är 61. Var tjugonde person lever där. I Sverige – i dag …
Nyligen uttryckte en poliskommissarie: ”Egentligen har vi en katastrofsituation, men vi agerar inte som om det var katastrof.” Och varför Sverige har sex gånger fler dödsskjutningar än övriga Norden – tillsammans – kan han bara spekulera i (SVT Aktuellt, 11/12 2022).
Frågorna hopar sig rent allmänt: Kan folket lita på politikers förmåga? Fattas verkligen forskningsresultat om vårt lands största samhällsproblem?
Och kopplat till Ewerts forskning: Är dagens politiker så fria från goda auktoriteter, gemenskaper, det Heliga att de fattas något? Hur ser de på autonomin – från politik – inom trossamfund, skola, familj?
Det jag alltmer tycker mig se är anpassning i stället för raka ryggar – partier och partiledare som är autonoma från allt utom det som gynnar det egna partiet och därmed dem själva. Lever de ens med de människor de ska representera? Eller fattar de beslut utifrån diverse mätningar och konsultråd, för att optimera bilden av sig själva?
Politiken är inte nog för att upprätta vårt land. Tron att det var så, är en del av demokratins kris. Och kris är bra – för omvärdering.
Låt oss därför, i den tid som nu är, besinna hur Gud löste mänsklighetens grundproblem genom julen. Gud har inte bara andra mål än människor, han har också andra tillvägagångssätt. Gud blir en av oss och flyttar in i den problemfyllda världen. Hans svaghet trumfar till slut människors makt. Han söker inte sitt bästa, utan vårt. Han verkar enkom för livets kultur, aldrig dödens.
För att vända vår tids kris behövs mer av det som politiken tänkte avskaffa: det Heliga, gemenskaperna, de goda auktoriteterna, och då inte minst de andliga ledarna, lärarna, papporna.
O kom låt oss tillbedja. Inte för att få, utan för att bli mer lika den som vi tillber.
